Hon får en matlåda...

 
... från fackförbundet Vision...
Av storasyster.
 
Hon blir så lycklig över matlådan, det lilla flickebarnet.
Hoppar upp och ner. Tjoar och dansar.
 
Vi ser förvånat på. Vad hände?
Hur kan en reklamplastlåda ifrån Vision framkalla sådan lycka?
 
 
– Åh! Det är ju den ja´ har sett på reklam! På TV!
Med papegojan som sjunger!
 
 
Sakta erinrar jag mig Visions tv-reklam.
Med den lilla blå undulaten som sjunger att himlen minsann är ett ställe på jorden - fritt översatt.
Jag vet ju att hon tycker om den. Att den sjungande undulaten gör henne glad och alldeles "sprittig" i hela kroppen. Men en plastlåda...?
 
 
– Kan ja´ få ha den med frukt i till skolan mamma?
Med vindruvor? Snälla?
 
– Ja, jo... absolut.
Men vi kan ju inte fylla hela den med vindruvor.
Det blir väldigt många vindruvor i så fall.
 
 
Men nej, hon behöver inte ha så många säger hon. Inte mer än vanligt. Inte mer än vad som ryms i den lilla plastburken hon vanligtvis har vindruvor i.  Det är inte mängden som är viktig. Det förstår jag. Det är själva lådan och lyckan och malligheten som bor i den.
 
Omsorgsfullt lade hon i morse det antal vindruvor hon ville ha med sig. Det blev 14 stycken.
Det ser lite futtigt ut, det erkänner jag att jag tycker. Det är en väldigt stor låda för några ynka vindruvor. Det tycker jag också. Men det är en värdslig sak. Lilla H är lycklig och jag anar att hon är mallig i skolan idag, då hon drar upp sin Visionlåda ur ryggan och mumsar i sig sina 14 vindruvor.
 
 
 
 
Hennes lycka som jag inte alltid kan relatera till...
 
💗
 
 
... men som jag så ofta avundas henne...
 
 
 

Hon forskar...

(null)

... om rymden...
Väljer Saturnus.

Och som alltid blir jag omättligt stolt.
För att hon kan, fast vissa inte tror det.
För att hon bidrar, fast vissa inte tror det.
För att hon insuper kunskap, fast vissa inte tror det. Och för att hon lär ut sin kunskap, fast vissa inte tror det heller. 

De som inte tror på andra människor, borde kanske inte bli så trodda på som de blir. Eller som de tror att de blir. De som inte tror på andra människor tycks vara fulla av fördomar. De tycks inte ens ha förstått innebörden av begreppet fördom, de tror nämligen att en fördom är en sanning, snarare än just en fördom. Hade en fördom varit en sanning, då hade den kallats för just sanning och inte fördom. Punkt.

Jag tror på människor.
Både i allmänhet och i synnerhet.
Särskilt mycket tror jag på mina barn. 
Allihop.

Jag blir överväldigad, stolt och imponerad då Hedvig denna dag håller föreläsning för mig om Saturnus som hon har jobbat fram fakta kring idag. Aldrig har jag vetat så mycket om denna planet som jag lärt mig idag.

Hedvig har skrivit i sitt dokument:


Saturnus

Saturnus är den sjätte planeten från solen, det är den näst största planeten i vårt solsystem.

Det tar nästan 30 år för Saturnus att röra sig ett varv runt solen.

Det tar 10 timmar och 36 minuter för Saturnus att snurra runt sin egen axel.

Saturnus är en stor planet av gas.

Saturnus har flera vackra ringar av is och sten.

Saturnus har fler än 60 månar, den största månen heter titan.


Hon tycker det är konstigt att en planet har en axel.  Jag ler och håller med. Framför mig ser jag en planet med kroppsdelar. 
Vi fnissar tillsammans.




Hedvig, dig ska jag alltid tro på...

❤️


... älskar att du lär mig nya saker...

Fredag, och hon...

(null)

... åker taxi hem...
Ljuvligt.

För henne att komma hem.
För mig att hon kommer hem.
Win-win.

Så fort hon sätter sig i taxin messar hon att hon är på väg. Hon skriver puss och väljer kärleksfulla emojis. Innan mitt svar är färdigskrivet ringer hon. Inte en enda gång har jag hunnit svara. Samtalet är lyckligt. Hon bubblar om allt hon gjort i skolan, om att hon gärna vill ha smoothie och rostis till mellis. Allt medan hon skrattar och pratar med kompisarna i taxin.

En lycklig det-är-så-här-det-ska-vara-känsla far igenom hela mig. Jag menar hela mig. De som har det per automatik förstår kanske inte vad jag menar. Medan andra förstår precis. Det spelar ingen roll, vi lär sv varandra.

Det är så här det ska vara att vara barn, att vara ungdom. Det är så här det ska vara att vara människa helt enkelt. Alla är så värda att känna lycka och längtan, förväntan, glädje och trygghet. 

Idag valde jag att fokusera på nuet. Jag valde att glädja mig åt det-är-så-här-det-ska-vara-känslan, istället för att känna mig sorgsen över att tillfällena är för få i mitt lilla barns liv, i min lilla ungdoms liv. Inte idag. Hennes lycka smittade av sig på mig - och jag behöll den.

Jag lade ett litet kanelhjärta till hennes mellis. Fast vi ofta är restriktiva med godsaker. Komprimerad kärlek i ett kanelhjärta.
För att spä på känslan av lycka.
Det gick hem.


- Åh! Mamma!
Ett hjärta till mig!!!
Jag älskar dig min mamma...



Vi behöll lyckan...

❤️


... och spädde på den med ett kanelhjärta...