Alla är olika...

 
 
... även snögubbar...
Så klart.
 
Snögubben här i huset har Downs syndrom.
Han flyttade in igår efter att ha färdats några kilometer i taxi mellan skolan och hemmet.
 
 
– Titta mamma!
Ja´ har gjort en snögubbe! Den har Downs syndrom!
 
 
– Åh, vad fin den är!
 
 
– Du får den om du vill?
 
 
– Det vill jag gärna Hedvig. Tack!
 
 
– Ser du att den har Downs syndrom? Som ja´!
 
 
– Ja, jag ser det. Vad mysigt!
 
 
– Ja. Alla är olika ju.
 
 
– Precis, och det är ju tur det.
 
 
– Ja.
 
 
– Din snögubbe har inga ögon, ingen näsa och ingen mun?
 
 
– Nej. Han har Downs syndrom ju.
 
 
– Men du har ju Downs syndrom och har både ögon, näsa och mun...?
 
 
– Ja. Men alla är olika ju.
 
 
– Ja, just det.
 
– Och han är väldigt olika rött hår, snögubben.
 
 
– Verkligen! 
Jag tycker att han är jättefin Hedvig.
 
 
– Det tycker ja´ också. Han är olika. Som jag.
 
 
– Och som jag.
 
 
– Han är olika som alla är olika.
 
 
– Sant.
 
 
 
 
 
Vilken himla tur att vi alla är så olika...
 
 
💗
 
 
 
... vad hade vi annars haft för glädje av varandra kan man undra...

Tre ovana dagar...

(null)
... har snart passerat...
Dagar med tid.

Tid att sakta ner. Tid att prata.
Tid att pussla. Tid att skratta.
Tid att vara.

Hennes ljuvliga skratt har klingat i huset många, många gånger varje dag och varje kväll. Glimten i ögat och det förväntansfulla och nyfikna som är så mycket hon, har varit påtagligt. Ja, blandat med en och annan svordom och det förbjudna i-ordet så klart. Men ändå och likafullt och Rom byggdes inte på en dag och allt sån’t.

Förresten var mamman till salu en sväng idag också. För endast hundra riksdaler kunde hon tänka sig att sälja sin "finaste mamma". Mamman undrade hur många mammor hon egentligen har men fick inget svar. Istället sade hon att de enda som fick lov att köpa den finaste mamman var våra grannar E & K.


- Men de är ju redan en familj och har redan en mamma...?

- Äh! Kom igen nu!
Juni tycker ju så mycket om dig mamma.


- Jo, fast jag vill nog ändå bo kvar här med min familj...


- Jaha. Synd för dig.


- Vem ska du ha till mamma då?


- Camilla.


- Jaha...


- Nä. Ja’ skoja’ bara.
Du är så fin så, min finaste mamma.


Puh.
Vilken tur att mamman får bo kvar.
Mamman som lovat att servera köttbullar, potatismos, sås och lingon till frukost imorgon. Igen.  Mamman som ser framemot morgondagen på ett sätt som var länge sedan.

Lugn. Ro.
Kanske en löprunda. 
Skrivtid. Lästid.



Tillsammans...

❤️


Ovärderligt...



Inte bara mitt...

(null)

... "nya liv" har börjat...
Men allas.

Allas som i familjens.
Det vittnar morgonens lugn om.
Det vittnar också morgonens dialog om.


- Har du slutat jobba nu mamma?

- Nästan. Jag ska jobba mer hemifrån och inte lika mycket som förut.

- Nej gör inte de’ mamma.
De’ är så stressi’t tycker ja’...


När hon öppnar taxidörren är det det första hon berättar för "Taxi-Tobbe". Och att hon  ska  åka taxi hem även på måndagar nu.

Det dröjer några minuter innan jag får ett sms från Hedvig i taxin. Hon frågar om vi kanske kan titta på en film tillsammans när hon kommer hem. Om jag vill.



Lilla gumman...

❤️


... kanske bakar jag bröd till mellis idag...