Nu tänker jag...

 
... skryta lite...
Malla mig.
 
För att jag är stolt.
Överraskad, imponerad, mallig.
Somliga kommer tycka jag är fånig, kommer inte förstå. Andra somliga kommer förstå precis och känna min glädje och stolthet inifrån och ut.
 
För när man har en alldeles särskild och speciell liten själ hos sig, så är helt ”vanliga” saker inte alls längre vanliga. Det finns inga saker som kan tas för givna. Och det är precis därför man då och då och ganska ideligen faktiskt blir alldeles sprickfärdig av mallighet och stolthet. Det är också därför jag tar mig rätten att malla mig ohämmat. Helt ohämmat.
 
Vi spelar ”Ska vi slå vad?”.
Ett roligt, klurigt och ganska svårt spel.
Särskilt frågorna är svåra.
 
Lilla H slår, flyttar sin pjäs och jag läser en fråga.
Jag läser: ”Kan spelaren hitta två synonymer till ordet ”pengar”?”
 
Jag satsar 40 kronor på ”Ja”.
Högt säger jag:
 
 
- Kan du säga två ord som betyder samma sak som pengar...?
 
 
Jag vänder timglaset.
Hon tänker några sekunder, håller sedan upp sina fingrar i luften för att räkna orden.
Sedan:
 
 
- Okej...
Astrid Lindgren-pengar.... sedlar... mynt... och gamla mynt. Eller hur mamma? Visst är det så?
 
 
Mitt ansikte spricker upp i ett leende.
Visst är det så!
 
 
 
Jag ler ännu...
 
❤️
 
 
... och tänker fortsätta med det dagen lång...
 

Längtan...

 
... är stor...
Saknad.
 
 
- Va’ ska vi äta ikväll?
frågade hon igår.
 
- Jag vet inte riktigt än.
Vi har så mycket mat vi måste äta upp.
 
- Rester?
 
- Precis.
Dem behöver vi äta upp.
 
- Varför behöver vi det?
 
- Vi kan inte slänga mat.
 
- Inte?
 
- Nej...
 
- Varför inte?
 
- Vi måste vara rädda om vår jord, bland annat genom att inte slänga mat i onödan.
 
- Rädda om vår jord?
Ja’ är rädd om Johanna ja’!
Hon är på andra sidan Sveriges kust. Bortanför havet du vet. I Afrika. I Tanzania. Hos barnen, mina kompisar. Tanzania mamma, de’ ligger på andra sidan Sveriges kust. Så vet du. Där är min Johanna.
Som ja’ älskar, som ja’ är rädd om.
 
 
❤️
 
 
Längtan... 
 
 
 

Det är en hektisk tid...

 
... den här tiden...
Som alltid.
 
Hur man än vänder och vrider på sig så är det mycket.
Roligheter på roligheter i och för sig. Men mycket.
Det märks på lilla H som är vintertrött.
Eller mörkertrött som hon säger.
Vintern har ju knappt kommit.
Vem är inte mörkertrött?
 
Hon spelar fotboll, går i kyrkan, hänger på "gården" och simtränar.
Hon orkar för att det är så himla roligt.
 
Och jag tror att hon orkar för att hon är så fenomenal på att koppla av också.
På kvällen, i soffan, med en smörgås och ett glas mjölk. Uppkrupen i sitt hörn, tätt, tätt intill  och mamman njuter ohämmat av denna plötsliga fysiska närhet. Hon, som tidigare bara gosat korta stunder, som velat att man sitter bredvid men ändå med några decimeters mellanrum - hon har nu ett stort behov av närhet av sin mamma och pappa. Kanske för att hormonerna rusar amok i hela lilla kroppen, kanske för att det är tomt efter storasyster och storebror, kanske för att hon håller på att bli stor och funnit en ny njutning i att tillsammans koppla av i soffan, småpratandes med varsin kvällsmacka i handen. Eller så är det alltihop på en gång? Det är inte så viktigt. Det viktiga är att hon funnit sitt sätt att koppla av, verkligen koppla av, mitt bland alla roligheter.
 
Att kliva in i bastun flera gånger i veckan, med en flaska bubbelvatten och en Bamsetidning är ett annat sätt att koppla av. Vi lånar grejer av varandra "så där som tjejer gör". Jag lånar ansiktsrengöring av Hedvig, hennes nya malliga,  hon lånar hårinpackning av mig. Pappan lånar ingenting för han är inte tjej säger Hedvig. Tillsammans sitter vi alla tre i bastun, Hedvig läser högt ur sin Bamsetidning medan mamman och pappan blundar och lyssnar. Hon och jag lämnar tidigare än pappan. Han kan basta hur länge som helst, "så där som killar gör" säger hon och tycks ha sin bestämda uppfattning. En uppfattning som kommer av hennes iakttagelser ifrån hennes egen familj. Inget annat. Inget rätt eller fel. Enbart iakttagelser som gör henne trygg och lugn.
 
Vi bakar pepparkakor, lyssnar på julmusik och dricker julmust.
Det är rofyllt att baka. Ingen stress.
Vi kopplar av.
 
Vi nynnar lite, mumsar lite deg som är så galet gott, kavlar och trycker ut hjärtan, stjärnor, renar, grisar, gummor och gubbar. Vi ömsom suckar och ömsom skrattar åt de som går sönder när vi lyfter dem till plåten. Hedvig vill att hennes gumma och gubbe ska hålla varandra i handen. Vi trycker ihop deras "händer" och ser till att de tycker om varandra. Det vill Hedvig. Hon vill att människor ska tycka om varandra och jag håller med. Det skulle vara enklare, vackrare och finare om människor valde att tycka om varandra lite mer.  
 
Efter att ha fyllt en plåt, eller ja, nästan i alla fall, är Hedvig klar.
 
 
– Nä. Nu orkar ja´ inte mer!
Nu har ja´ bakat i tretton timmar.
 
 
Hon tar av sig förklädet, tvättar händer och mun och kryper upp i sitt soffhörn.
Kvar står jag med exakt hur mycket deg som helst, kavel, formar, julmust och julmusik - och vemodet kommer över mig. Inte för att jag stod själv kvar med pepparkaksbaket, men för att Ebba och Ludvig så intensivt fattades mig. Ebba som brukar kavla deg och trycka ut fina kakor samtidigt som hon skojar och skrattar och berättar massor ur sitt liv. Ludvig, som kanske inte varit så sugen på att baka pepparkakor de sista åren, men som brukar smyga omkring oss, driva med "måstet" att lyssna på julmusik vid just pepparkaksbak och som är fenomenal på att mumsa pepparkaksdeg och dricka julmust med oss som bakar.
 
Tur att degen är enorm.
Då kan vi baka igen när de är hemma.
Eller så kan de få deg att baka - eller bara äta för den delen - om de hellre vill.
 
 
 
Mina små. Mina stora.
 
 
 
Som alltid kommer vara små. Fast de är stora och kloka.