Vi tar...

(null)

... helg nu...
Puh.

Första veckans jobb efter semestern är avklarad. Med kafferep, förkylning och allt.


- Kan du ta fram lite gott mamma...?


Så frågar hon.
När eftermiddagen börjar bli sen.
Jag slår igen min dator efter dagens arbete hemifrån och svarar att Visst kan jag det och Vad vill du ha för gott en fredag som denna?


- Tja... ja’ tar gärna salta pinnar, vindruvor, någon god sssccchhhinka kanske? Och chips gärna tack, om ja’ får? Saaauuueeerkräm då. Snälla? Å’ något att dricka. Du får bestämma mamma. Du är så snäll...


I tron att jag faktiskt fick bestämma fixade jag glatt och kärleksfullt hennes egen tapasbricka, precis så som hon önskade den.  Vid närmare eftertanke och så här i efterhand känns det inte alls som att det var jag som bestämde ändå.  Eller? Nej. Jag gjorde nog bara som hon sade. Som hon bestämde.


Hon bestämde....

❤️


... igen...

Vi målar mandalas...

(null)

... hittar lugnet...
Försöker.

Att försöka duger. Visst?
Jag tror inte jag blir vare sig lugn eller rofylld av att måla mandalas. Kan istället känna mig stressad över att jag "måste" hitta ett särsklit mönster i det jag gör, i färgerna jag väljer. Inte kan man blanda hej vilt och utan ordning? Nej, inte jag i alla fall. Oordning och rörighet gör mig orolig. Det finns de i min närhet som på fullt allvar menar att jag besitter ett visst mått av ocd. Och jag är på lika stort allvar benägen att hålla med.  Därför kanske mandalas inte är för mig? Eller jo, det är för mig men det skänker mig ingen inre ro. 

Men så fyller våra målarstunder ett annat syfte. Vi är tillsammans, och tillsammans gör mig lugn. Oavsett vad vi gör så tycker jag bäst om när vi är tillsammans. Kanske är det en av anledningarna till att jag tycker det är så ledsamt inombords att mina stora hjärtan lämnat boet? Fast jag är lycklig för deras skull.
Och jag får ju inombordslugnet varje gång vi ses och är tacksam för det.

Vi målar mandalas utomhus. På eftermiddagarna, i skuggan. Med något läskande i glasen och något gott tilltugg. En tillsammansstund fylld av lugn - trots mandalas kan jag tänka. 

Lugnet består i tystnaden vi delar. Liksom samtalen. Om hur olika saker var när jag var liten. Och om hur konstigt det är att jag som är mamma ens har varit liten. Var Ebba din storasyster då som hon är för mig? undrar hon.  Nej, alltså Ebba är ju min flicka, precis som du är. Mitt barn. Anette och Lena är ju mina systrar. 


- Just de’! 
Fast Ludvig då? 
Var han din storebror i alla fall?

- Nej, Ludvig är ju min pojke. Mitt barn.

- Vaaaa’?!?!
Är han bara min storebror?!
Cooooolt....


Så fortsätter våra samtal.
Snudd på varje eftermiddag.
I skuggan.


Jag älskar hennes funderingar och våra samtal...

❤️


... lugnet kommer med dem

Jag. Dummern...

(null)

... jo, sant...
Så kallar hon mig.

Allt som oftast. Och ibland värre.
Hemskord som gör en mamma galen. Och en pappa också för den delen. Hemskord jag inte ens tar i min mun. Som jag sagt är värre än de tålamodskrävande svärorden. I-ordet får inte uttalas högt i detta hus. Inte. Hon lovar mig det. Att nu ska hon aldrig säga det mer.  Gång på gång lovar hon det. Att sluta säga det hemska ordet. Vi tror inte riktigt på det.

Men, så kommer andra dagar. Eller, i alla fall andra stunder på dagen. Stunder som gör mamman lycklig, varm och otroligt förlåtande. 
Som när hon väljer ett träningspass med mamman, en bastustund med pappan medan mamman tränar lite till, för att sedan toppa det hela med ett dopp i havet med mamman samtidigt som hon kärleksfullt uttalar orden:


- Du är så fin mamma.
Du är bäst på att ta hand om mig och så...


Så smälter mamman...

❤️


... och tålamodet kommer åter, en stund...