Vi målar mandalas...

(null)

... hittar lugnet...
Försöker.

Att försöka duger. Visst?
Jag tror inte jag blir vare sig lugn eller rofylld av att måla mandalas. Kan istället känna mig stressad över att jag "måste" hitta ett särsklit mönster i det jag gör, i färgerna jag väljer. Inte kan man blanda hej vilt och utan ordning? Nej, inte jag i alla fall. Oordning och rörighet gör mig orolig. Det finns de i min närhet som på fullt allvar menar att jag besitter ett visst mått av ocd. Och jag är på lika stort allvar benägen att hålla med.  Därför kanske mandalas inte är för mig? Eller jo, det är för mig men det skänker mig ingen inre ro. 

Men så fyller våra målarstunder ett annat syfte. Vi är tillsammans, och tillsammans gör mig lugn. Oavsett vad vi gör så tycker jag bäst om när vi är tillsammans. Kanske är det en av anledningarna till att jag tycker det är så ledsamt inombords att mina stora hjärtan lämnat boet? Fast jag är lycklig för deras skull.
Och jag får ju inombordslugnet varje gång vi ses och är tacksam för det.

Vi målar mandalas utomhus. På eftermiddagarna, i skuggan. Med något läskande i glasen och något gott tilltugg. En tillsammansstund fylld av lugn - trots mandalas kan jag tänka. 

Lugnet består i tystnaden vi delar. Liksom samtalen. Om hur olika saker var när jag var liten. Och om hur konstigt det är att jag som är mamma ens har varit liten. Var Ebba din storasyster då som hon är för mig? undrar hon.  Nej, alltså Ebba är ju min flicka, precis som du är. Mitt barn. Anette och Lena är ju mina systrar. 


- Just de’! 
Fast Ludvig då? 
Var han din storebror i alla fall?

- Nej, Ludvig är ju min pojke. Mitt barn.

- Vaaaa’?!?!
Är han bara min storebror?!
Cooooolt....


Så fortsätter våra samtal.
Snudd på varje eftermiddag.
I skuggan.


Jag älskar hennes funderingar och våra samtal...

❤️


... lugnet kommer med dem

Som ett omen...

(null)

... kom det på posten...
Som tröst.

Efter senaste tidens ledsenhet över blickar, efter senaste tidens undran om varför just hon har en extra kromosom och efter gårdagens plötsliga uttryck kom presenten och framförallt orden skrivna med kärlek som en stor tröst. 

Igår sade lilla H något jag inte hört tidigare. Tack och lov har jag inte hört orden tidigare och jag hoppas att hon aldrig, aldrig, aldrig mer känner att hon behöver uttrycka sig så. Eller, att hon framförallt aldrig mer kommer att känna sig så som hon beskrev. 

Hon skulle berätta något. Jag minns inte vad.
Hon hittade inte de rätta orden. Det händer mig ofta. Jag suckar mest åt mig själv och tycker att jag kanske är aningen ofokuserad nu och då och mest hela tiden.  Hedvig blev arg och ledsen på sig själv. Tog sig för pannan och utbrast i förtvivlan:


- Mäh! Åååååhhhh...
Ja’ känner mej dum i huve’t ja’....


En isande känsla landade i hela mig.
Var har hon fått detta uttryck ifrån? Vem kan ha planterat de orden i hennes vackra själ? Vem i helvete - rent ut sagt - kan ha utsatt henne för detta fruktansvärda uttryck?!

Jag vet. Det behöver inte ha varit någon som sagt så till just henne . Det kan vara Jocke & Jonna på Youtube. Det kan vara någon annan "stjärna" i cyberspace - hon är en fena på att googla, lilla H. Men ändå. Den isande känslan fick ett stadigt grepp om hela mitt känsloregister.


- Men lilla älskade Hedvig, vad säger du...?

- Att ja’ känner mig dum i huve’t...

- Men du...
Ingen, INGEN, är dum i huve’t.
Allra minst du.

- Varför?

- För att du är en av de klokaste jag vet.

- Tack mamma.

- Har någon sagt så till dig?

- Tyst nu.


Punkten är satt.
Jag kan inte fråga mer. Inte nu.
Jag får fortsätta undra och fundera.
Kanske får jag svar. Kanske inte.

Så kommer posten.
Från äldsta kusinen med man och litet hjärta.
De har en Ica-affär. Ica har gjort armband. På armbandet står:

Alla är olika
Olika är bra


Ett sådant armband ligger i kuvertet till Hedvig. Hur ofta får man ens ett handskrivet kuvert längre? I kuvertet ligger också ett litet brev. Ett handtextat brev som jag inte kan läsa högt utan att rösten bryts och tårarna kommer.


Var stolt över den du är!
Vi älskar dig precis som du är ❤️
Kram från fam Börjesson


Nu rinner tårarna igen förresten.


Av hur orättvist det är...

❤️


Men också av tacksamhet över hur många som älskar just vår lilla Hedvig...




(null)



(null)

(null)

Man får skryta om sina barn...


En skål för Hax då papprena skickades in till Skatteverket. Fr vänster Elsa, Ebba & Erik, grundare av HAX.

… det är se´n gammalt…
Punkt.

Jag gör det ofta. Och gärna.
Nu tänker jag göra det igen. Skryta. Om mina barn. Denna gång om ett av mina barn. Min äldsta lilla juvel. Ebba. En vacker, empatiska och kärleksfull själ. Så till den grad att hon strösslar med kärlek varhelst hon går här i världen. Jag tänker skryta om henne och om två av hennes fina vänner, Elsa och Erik.

Flera av er vet att Ebba vid ett flertal tillfällen rest som volontär till ett barnhem med tillhörande skola i den lilla bergsbyn Bumilayinga i Tanzania. De av er som känner till det, känner också till hennes arbete, hennes kärlek till barnen, byborna och till landet Tanzania som kommit att bli något av ett andra hem för henne.

Under sitt första år, av tre, vid Jönköpings Universitet har hon mött två tvillingsjälar. Elsa och Erik. Lika vackra, empatiska och kärleksfulla själar alla tre. Som vill gott. Som vill ge. Som vill förändra.

De inte bara vill förändra, de har bestämt sig för att förändra.
Under våren har de därför startat en egen välgörenhetsorganisation. Humanitarian Auxiliary, HAX.
Jo. Det är sant. Och det är här mitt skryt tar fart på riktigt. Tänk, tre 23-åringar som startar en välgörenhetsorganisation av inget annat skäl än att de vill förändra och göra skillnad i världen.

Deras första projekt blir att nästa torsdag resa till ett nystartat barnhem i Arusha i Tanzania. Barnhemmet är startat och drivs av Econef.  På Econefs barnhem ska de bygga en inhägnad och ett skjul till deras grisar. Grisarna som så väl behövs för deras självhushållning. Även grisar ska ha det bra och leva gott för att kunna ge tillbaka en vacker dag. Econefs och Hax:s arbete har sin grund i hållbarhet, såväl sett till miljö som långsiktighet.

Resa och uppehälle betalar Ebba, Elsa och Erik naturligtvis ur egen ficka.
Det är också häpnadsväckande hur dessa tre själar jobbar extra vid sidan av sina studier, sparar alla pengar de kan för att sedan lägga alla besparingar på sin efterlängtade resa med allt hårt arbete den kommer innebära. De gör det för att de vet vad de får igen, för att de vet att deras hjärtan kommer fyllas till bredden av kärlek till och från alla människor som kommer i deras väg under resans gång.

Insamling till HAX första projekt pågår sedan några veckor tillbaka, och gensvaret är stort. Det värmer.
Dock saknas ännu några slantar för att organisationens projekt ska gå plus minus noll.
Vill du vara med och hjälpa?
 
Varenda krona är värdefull.
I Tanzania räcker 20 kronor till 4 meter staketstomme, 30 kronor till 1 liter färg, 50 kronor till 1 säck cement och 100 kronor till 5 kvm sten. Med andra ord är det inga stora summor. Många bäckar små och så vidare...
 
I skrivande stund ligger HAX:s papper hos Skatteverket varför deras eget kontonummer ännu inte kan tas i bruk. Vill du hjälpa och litar till fullo på mig så swisha gärna några kronor till en av Hax:s tre grundare Erik Gerhardsson på 0768-301150. Jag vågar lova att varenda liten slant kommer barnen på barnhemmet tillgodo. Jag lovar också att berätta om deras resa när de är tillbaka igen i augusti.

Om HAX och om deras arbete kan du läsa på Facebook. Vill du följa dem och deras arbete så hitter du dem också på instagram under namnet hum.aux


Tack för att just du vill vara med och göra skillnad!

 

Slut på skrytet…
 
<3


… för idag i alla fall...