Grattis älskade...

Foto: Alex Green
... Ludde Lurv...
21 år idag.
 
21 år och full av kärlek, empati, ärlighet och ett högt rättivsepatos.
Jag har varit stolt över dig sedan du låg i magen och fortsatt varenda dag av ditt hittills 21-åriga liv.
Och jag vet att jag kommer att vara stolt över dig varje dag så länge jag lever.
Jag är också så stolt över att just jag får vara just din mamma.
 Det är en ynnest och en lyx och mitt hjärta svämmar över.
 
Du går din egen väg, har alltid gjort, och jag beundrar dig för det.
Hos dig finns ingen falskhet, du står för det du tycker och fler skulle lära av dig.
Så tänker jag ofta.
 
Som "ny-vuxen" ser du dig om i världen - fortsätt med dig.
Som "ny-vuxen" klurar du på vad du vill med ditt liv - lev dina drömmar.
Du kan bli vad du vill och du kan forma ditt liv.
Lev det som du vill. Jag tror på dig.
Du är en klok människa.
 
Jag tror på dig och finns för dig alla dagar.
Jag gläds med dig när du är glad och jag gråter med dig när du är ledsen.
Jag finns för dig alltid. Alltid.
 
 
 
Stort grattis på din födelsedag Ludvig...
 
 
 
... jag älskar dig gränslöst...

Hon vill...

 
 
... gå i konstskola...
Lilla H.
 
Hon berättar det medan hon målar en tavla till storasyster. Vi är på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn för att se utställningen om Alfons Åberg. Hedvig gillar allra mest bilder och filmer av och med Gunilla Bergström. Hedvig vill bli som Gunilla Bergström, författare och konstnär. 
 
 
- Både och. På samma gång.
 
 
Jag stryker henne över håret och undrar om det är tillsammans med just Hedvig jag en dag skriver en bok. När jag är klar med mina halvfärdiga som skvalpar i min dator. Eller innan. Vi får se.
 
 
- Mamma, ja’ är väldi’t bra på att måla!
 
- Det är du sannerligen.
Det är inte jag.
 
- Inte?
 
- Nej, inte så värst.
 
- Nej, ja’ vet det mamma.
Det gör inget.
 
 
Nej. Det gör verkligen ingenting.
Det som gör något, det som spelar roll, är här och nu. Jag är så avis på förmågan hon besitter, lilla H. Målar hon akvarell på Nordiska Akvarellmuseet så gör hon just det. Målar, skapar, njuter av det vinande havet utanför. Om än att det går fort. Om än att det är över på några minuter. Tålamod är inte hennes styrka.
 
 
 
Och så denna fulla och fasta övertygelse om att hon kan bli vad helst hon vill. Den är jag också en smula avis på. Jag som tvivlar på mig själv jämt och samt. Som aldrig tror jag duger, som aldrig tror jag kan. Så fick jag ett barn som inte ser några hinder. Ett barn som ändå möter fler hinder än många andra. Älskar hur hon bara ser förbi dem. Ett efter ett.
 
Jag tror på mina barn, ber dem följa sin magkänsla och lyssna på vad de själva vill. Jag ber dem att inte göra som förväntas av andra, men istället göra det som får dem att må bra i själ och hjärta. Jag ber dem att följa sin dröm och att ha roligt under vägen. Man får aldrig glömma att ha roligt. Jag vet att de kan bli vad de vill, och göra det de vill. Den enda av mina tre som är fullt övertygad om sin egen storhet tror jag är lilla H. Hon är å’ andra sidan övertygad om allas deras storhet. Hon tror på både sig  själv och syskonen. Hon ser som sagt inga hinder. Själv har jag fått några törnar vilket gör att jag försöker undvika hinder. Att inte tro på sig själv gör att man missar em del roligt vilket verkat väldigt dumt när jag tänker efter.
 
Hedvig vill bli konstnär, författare, semestrare, bagare, kock, fröken, kassörska, frisör, polis, veterinär och en mängd andra titlar. Jag hejar på.
 
 
Lilla älskade hjärtat...
 
❤️
 
 
... the sky is the limit...

Människor är...

 
... som strumpor...
Olika.
 
Du har väl olika strumpor på dig idag?
Om du har det blir Hedvig, jag och många med oss alldeles extra glada.
För att just du också tycker att alla människor är lika mycket värda.
För att just du också tycker att olika är bra.
 
Hedvig är stolt över att hon har Downs syndrom. Hon tycker det är fint. Det tycker vi också.
Därför blir hon varm i hjärtat, nej det räcker inte, hennes hjärta blir svettigt när hon ser någon annan som också har Downs syndrom. Som när hon förra sommaren såg två helt vanliga flickor med Downs syndrom på Lotta på Liseberg. För precis så är det ju. För Hedvig, för hela hennes familj och för de flesta som känner Hedvig. Tänk om det var så för alla. Om alla människor gick omkring och tycker att alla människor är helt vanliga precis som de är. Oavsett funktionsvariationer, hudfärg, sexuell läggning och vad mer det kan vara som en del människor går omkring och tycker är ovanligt.
 
Det är det Rocka sockorna handlar om.
Att vi alla är människor som är lika mycket värda.
 För det är vi. Punkt.
 
Hedvig är Hedvig. Precis som jag är jag.
Och precis som du är du. Inget är konstigare än så.
 
Under de tretton, snart fjorton, år som gått sedan lilla H kom till oss har jag lärt mig mer om livet än under de knappa 34 år jag hade levt innan hon dök upp. Hon är äkta inifrån och ut, drar aldrig "en vit lögn". Ärlig, omtänksam, rak, god och klok. Hon är så klok att jag ofta undrar när exakt jag själv tappade den klokheten. Var det när barnet jag blev ett större jag? Eller har jag ens haft den, klokheten? Kanske inte. Det är också fint. Vi har alla olika kvalitéer och alla behövs. Vad vore vi utan varandra?
Inget.
 
Hon dök upp, lilla H, var alldeles särskild och fick från start en stor plats i mitt hjärta.
Precis lika stor plats som mina andra barn har. Hjärtat är märkligt, det bara tänjer sig och tänjer sig när det kommer till kärlek. Det räcker att ge plats åt så många man vill. Den som inte vill, inte vågar, öppna sitt hjärta för det som kanske tidigare varit okänt blir till slut en fattig människa. Så tänker jag. Så tror jag. Att öppna sitt hjärta, att ta in olika, är inte farligt. Det gör dig rik.
Rik på livet. Rik på kärlek.
 
Vi lever i en tid där vi ska vara som vi är. Vara individualister. Det är fint.
Jag känner dock ofta att det går bra att vara särskild, unik, och individualist  i mångas ögon - bara du rättar in dig i ledet, bara du inte avviker från normen. Och orden tappar genast innebörd. Hur svårt kan det vara att bara se människan? Jag förstår inte och kommer aldrig förstå svårigheten i det. Världen behöver fler extra kromosomer. Världen skulle vara snällare då. Mjukare...
 
 
 
Idag är vi många som rockar sockorna...
 
 
 
 
... för att olika är fint, för att olika behövs...