Vi går i skogen...

 
 
... igen...
Lycklig.
 
Hon är lycklig.
Jag är lycklig. Och snuvig. Igen.
Skogen gör mig snuvig och därför går jag sällan där. När jag ändå befinner mig i skogen håller jag mig lite i utkanten av den. Aningen rädd att gå vilse, aningen mer rädd att träffa på vildsvin. Sant. Jag är inte rädd hela tiden, inte alls. Bara emellanåt. Den mesta tiden smittas jag av Hedvigs iver, hennes idoga klättrande över stock och sten, hennes glittrande ögon och bubblande skratt.
 
Vi har åkt till skogen där vi bodde förut. Till skogen hon saknar emellanåt. Vi pratar om saknaden, om att den handlar om skogen och lekplatsen, om fina grannfamiljen Larsson med sina ljuvliga, nu stora, flickor och som alltid tagit så väl hand om Hedvig och resten av familjen, om närheten till mormor och om Hedvigs gamla dagis. Så pratar vi om att skogen finns kvar, att vi ju är där nu med goda smörgåsar, kaffe, saft och en och annan chokladboll, att lekplatsen plötsligt mest har småbarnsgrejer, att familjen Larsson ännu är våra goda vänner, att vi ju ses och tycker om varandra fast vi flyttat, om att mormor ju också flyttat och hade gjort även om vi bott kvar och också om att dagis är till för små barn.
Så säger hon, den lilla kloka:
 
 
- Fast ja' har mina kompisar nu mamma.
Tuva, Wille, Nova, Meja, Filippa, Juni, Wilhelm å' Oliver. De fanns inte förut. De finns nu. Ja' vill inte flytta tillbaka. Men ja' saknar skogen å' Elin å' Anna å' så.
 
 
Tänk hur det var ändå.
Att Hedvig inte fick vara med.
Att kompisarna försvann. Tittade.
Och här stod vi nu. En solig söndag.
Tillbaka på "brottsplatsen". 
Med matsäck och allt.
 
Som en revansch.
En vänligt sinnad revansch.
 
"De" ville inte ha oss och vi behöver inte dem.
Gott så. 
 
 
Skogen återvänder vi till. Den är allas.
Våra vänner återvänder vi också till. De är våra.
Jag fortsätter sträcka på mig och vara glad och omättligt stolt över att just Hedvig är just vår fina lilla flicka.
Så fin världen skulle vara med mer godhet.
 
 
I Lilla H bor bara godhet... 
 
❤️
 
 
... blandat med lite envishet och några svärord...
 

Tretton år...

 
... och hon är på "gården"...
Stort.
 
Extra stort just nu då vi anar en plötslig osäkerhet att göra och prova nytt. Kanske inbillar vi oss, kanske inte. Det är nackdelen med hela tiden vara observant, att man kan inbilla sig saker i sin otroliga rädsla att missa något då förmågan att förmedla det man känner inte alltid är helt självklar. Osäkerheten känner vi inte igen, men så ändrar man sig under livets gång - det gör vi alla.
 
Kanske har det med de känsliga tonåren att göra?
Kanske har det med ingenting alls att göra?
Jag vet inte. Men jag anar ett motstånd. 
 
Så ringer finfina bästis Emil.
 
 
Henke å' jag är på väg nu, vill du följa med?
 
 
Det vill hon gärna!
Hon avslutar leken med kompis Tuva, säger att hon ska till gården och att Tuva gärna får följa med när hon också har fyllt tretton år. Det vill Tuva.
 
Hedvig hämtar sin mobil, får 20 kronor och undrar vad hon ska med dem till. Jag säger att hon får handla i caféet, att Emil och Henke får visa henne hur de brukar göra. Hon tycker det är konstigt att man kan få köpa fika på en onsdag.
 
 
- De' var konsti't å' lite busi't mamma!
Men trevli't tycker ja'...
 
 
Storebror med flickvän körde till "gården".
Jag känner mig tårögd och fånigt lycklig.
 
 
 
Malligt...
 
❤️
 
 
Så mycket roligt med att vara tretton år...

Klockan 23:04...

 
 
... kom messet...
Hon längtade.
 
Efter två lyckliga facetimesamtal kom ett tredje, mer dämpat. Pratade i oändlighet. Ville inte lägga på. När vi till slut lade på hade hon tårar i ögonen och rösten brast. Men hon lade på. Skulle sova.
 
En timme gick och vi tänkte att nu så, nu har hon somnat. Och när hon vaknar är det en ny dag, hon är pigg och allt känns roligt igen.
 
Men så kom raderna. 
Hon ville inte sova där, hon ville sova hemma.
Jag ringde lägerledarna och susade sedan iväg tio mil i natten. Hämtade en liten H som var lycklig över kvällen som varit rolig, men också lycklig över att få komma hem igen. Jag sade att vi kan åka tillbaka idag, vara med på utflykten som verkade så rolig och ja, kanske sade hon innan hon somnade i sin egen säng klockan två inatt. Imorse kändes det annorlunda. Hon gick direkt till sitt schema och plockade bort lägerlapparna. Hon provar gärna nästa gång istället sade hon.
 
 
- Ja' gråt under täcket mamma...
 
 
Lilla gumman.
 
 
 
Det kommer fler läger tänker vi...
 
❤️
 
 
Och imorgon äter vi köttbullar, potatismos, sås och lingon. Som sagt.