Jag återkommer ofta i tanken...

(null)

... till det där med att vara både liten och stor...
På samma gång.

Inte på det viset man kan känna sig jämt och samt - himmel, jag känner mig ofta liten och osäker fast jag är "bra gammal" numer. Nej, jag menar när man är både liten och stor. På samma gång. I olika situationer.
På riktigt.

När man älskar fiskdamm, pyjamashjältarna, snuttefilt och godnattsaga - och samtidigt älskar smink, en stängd dörr till sitt tonårsrum och ungdomsgården.

När man vill sitta i knät och tycker att lekland är det bästa som finns. När man hoppar jämfota av glädje över att favvomaten serveras eller över ett besök i leksaksaffären men samtidigt pratar sex och samlevnad i skolan - för att det behövs här och nu. Att ha mens och inte förstå varför, och inte heller förstå varför man plötsligt inte kan bada i havet hur som helst - när det är så himla roligt att hoppa, dyka och simma.

När man funderar över varför just en själv har Downs syndrom när inte alla andra har det. Och tycka att det är ganska härligt att vara speciell, men också var väldigt ledsen när man inte alltid klarar allt som "alla andra" klarar. Och alla som älskar just lilla H förklarar att de inte heller klarar allt , för det gör ingen - och hon säger att det är skillnad...

Det är inte lätt att vara tonåring what so ever men det är bra mycket jobbigare om man har en extra kromosom. Tror jag.

Inte heller är det helt enkelt för mamman och pappan att "hänga med" i svängarna. Vi tänker bort faktiskt ålder, vi tänker Hedvig kort och gott.  Ibland felar vi. Då får vi  göra om och göra rätt.



Ibland är det svårt att vara både liten och stor på samma gång - ibland är det en tillgång... 

❤️


... ibland är jag avis, ibland tycker jag det är orättvist å’ älskade lilla H:s vägnar...

Skolavslutning...

(null)

... liten blir stor...
Vackert.

Jordgubbstårta, Idas sommarvisa.
Finklädda barn och Den blomstertid nu kommer.  Solsken, björkris, sommarblommor och Du gamla du fria.

Rörd till tårar av allt det vackra.
Men också av allt som kretsar kring vårt älskade lila flickebarn vars värld vi är så lyckligt lottade att vi får ta del av. 

Tänk att hon gått ut sjunde klass.
Ofattbart på något vis.

Sjunde klass som varit kämpigt på många plan. Många tårar och mycket oro. Hos såväl den "lilla" som hos mamman och pappan.

Men så finns dem där.
De fantastiska pedagogerna.
Som ser och lyfter. The sky is the limit.
Vad vore vi utan dem?

Tiden rusar och vi hinner inte riktigt med.
47 cm Hedvig har blivit 146 cm.
När liksom?



Omättligt stolta är vi över dig Hedvig...

❤️


... vi älskar dig till månen och tillbaka...
(Och ännu mer)

Vi går...

(null)

... till frukosten...
På rad.

Så går vi.
Hedvig i täten.
Hon tittar till på en familj till höger om oss. En familj med två flickor. Med tanke på att Hedvig uttryckt ett tydligt ogillande mot låååånga blickar mot henne själv ber jag Hedvig att sluta titta så väldigt.

Hon blir ivrig, tittar på mig och ler som om hon hade hela solen inom sig.

- Ja men mamma!
Ser du inte? Flickan har ju Downs syndrom! 
Precis som ja’! Nu blir ja’ varm och lyckli’ i hela kroppen!

Och jag blev också alldeles varm och lycklig  i hela kroppen. Särskilt idag. Särskilt efter samtalet igår. Det kändes bra på något vis.

Vi pratade mycket om att när man tittar, om man tittar,  och blir varm i hjärtat så måste man visa det med ett leende, kanske med ett hej och framförallt med mycket värme. Då är det ju okej ändå. Hedvig håller med, hon känner när någon tittar för att någon blir glad. Tvärtom älskar hon inte. Så klart. Vem vill bli tittad på på "fel" sätt? 

Så visade det sig att mamman till denna lilla flickan L gått i min parallellklass upp till årskurs nio - vi har inte setts sedan dess. Så ses vi här. Bara så där. Och vi har tre barn var, varav varsin liten tjej med Downs syndrom - som  bara borde bli tittade på med kärlek och värme i denna hårda, tuffa värld.



För Hedvig kändes det fint att ses...

❤️


... för mamman och pappan likaså...