När man brister...

(null)

... och blir för arg...
Orättvist.

Arg kan man bli.
Lite arg hade jag anledning att bli.
Men inte så arg.
Skäms.

Ens reaktion är oftast en spegling av en själv.
Av hur livet känns här och nu. Eller där och då menar jag egentligen. Lågt att brisera över någon annan. Särskilt över någon annan vars världsbild inte är som min. Även om jag önskar att min var mer som hennes. Hennes världsbild är så fin. Så äkta.
Så blev jag arg.
Jättearg. 
Fy.

Så arg att jag hade svårt att somna. Fast vi blivit vänner, gråtit lite tillsammans och höll varandra i handen då hon skulle sova.
Tätt intill.

Men så kom mitt enorma dåliga samvete. Det var samvetet som gjorde att jag inte kunde somna. Som gjorde att jag hade lust att gå upp, gå in i hennes rum och krypa ner och hålla om. Samvetet som gjorde att jag tvärtemot alla andra nätter hoppades att hon skulle komma in till oss snart. Så att jag fick trängas emellan henne och pappan. Så att jag fick hålla om.

Hon kom på morgonkvisten. Sömndrucken. Jag lyfte mitt täcke som alltid, hon kröp intill och äntligen kunde jag viska förlåt...


- Förlåt lilla gumman, för att jag blev så arg. Jag blev för arg. Det var inte meningen. Jag älskar dig...


- Jag älskar dig mamma. Du är världens bästa...


- Jag vill inte att vi bråkar mer gumman...


- Inte ja’ heller mamma. Vi är bara vänner, visst?


- Vi ska bara vara vänner Hedvig. Alltid vänner. Du är bäst!

- Du me’ mamma...


Hon blundade och log. Vi somnade om.
Hon i min famn. Min kropp värker ännu av dåligt samvete.



Dagen har varit fin, vi är vänner...

❤️


... och vi älskar varandra...



(null)