Det gick så bra...

 
... hos hjärtläkaren...
Fantastiskt.
 
Så sade han.
Att det ser fantastiskt bra ut.
Lättnad.
 
Lättnad och en allt igenom härlig onsdag.
Härlig för att vi kunde andas ut.
Härlig för att vi inte ska tillbaka förrän om två år.
Härlig för att vi tillbringade eftermiddag och kväll hos fina, fina storebror och hans lika fina, fina Mikaela.
 
Hedvig hade en present med sig. En egengjord. En present som tagit flera veckor att göra, i träslöjden. En nyckeltavla med två krokar för Ludvigs nycklar, två för Mikaelas och en för bilnyckeln. Stolt överräckte hon den och stolt tittade hon på den där den genast prydde deras vägg. Att känna stolt är fint. Att få någon att känna sig stolt är fint. Kärlek.
 
Prat om jobb, skola, masaier, resedrömmar, andra drömmar, husdjur, mat och ja, prat om själva livet helt enkelt. Prat blandat med skratt, fika, fotovisning och middag. Härligt. Kvalitet.
 
Varenda minut tillsammans med dem njöt jag. 
Lycklig inifrån och ut i deras närvaro.
 
 
 
En bättre onsdag helt enkelt...
 
❤️
 
 
... kärlek...

Dagen för tretton år sedan...

 
... är en av de värsta i mitt liv...
Oro.
 
Idag är det 13 år sedan lilla H fick livet tillbaka.
13 år sedan hon lagade sitt då jordgubbsstora lilla hjärta.
Det lilla hjärtat som rymmer så oändligt med kärlek.
 
Yttepytteliten och skör.
Mager och trött.
Leende.
 
Det var så vi lämnade vårt yngsta hjärta i händerna på hjärtkirurgen.
Utan att veta om vi skulle få tillbaka henne. Utan att kunna tänka de mest fasansfulla tankarna hela vägen ut. Utan att ha ett val. En operation var enda möjligheten att få behålla livet. Det lilla livet som nyss börjat spira. Det lilla livet som vi älskat så högt från allra första stund.
 
Tacksamheten vi känner för att du finns kvar hos oss går inte att i ord beskriva.
Inga aldrig så översvallande och utmålande ord täcker in våra känslor för dig lilla Hedvig.
Du lilla genomkloka och ända in i själen vackra skapelse är den mest äkta lilla människa som finns.
Vi älskar dig gränslöst och kommer alltid göra allt som står i vår makt för att skydda dig mot all världens elakheter.
 
Idag, på själva årsdagen, ska vi tillbaka till hjärtmottagningen för en årlig koll.
Inget tyder på något "fel", ändå smyger sig oron in. Bara att kliva in i sjukhusets entré skapar oro ända in i märgen. Hjärtklappning och en förvirrad blick infinner sig på mig - jag känner det tydligt. Försöker bemästra och behärska. Det brukar gå sådär. Så många tårar, så mycket oro vi avhandlat i detta sjukhus korridorer och kulvertar. Det sitter kvar fast det är så länge sedan.
 
 
 
Tack lilla H, för att du kom till oss...
 
 
 
... och tack för att du valde att stanna hos oss...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det tycks finnas tårar...

... för alla tillfällen...
Och för alla sinnesstämningar.
 
Glädjetårar och lyckotårar.
Nostalgiska tårar och stolta tårar.
 
Idag fyller hon år!
Hon, mitt förstfödda lilla älskade barn fyller 23 år.
Den första i raden av mina tre unika små skatter.
I 23 år har jag haft förmånen att få kalla mig mamma till Ebba.
Jag är obegränsat stolt. Man får vara obegränsat stolt över sina barn.
 
Min kloka, fina, duktiga Ebba som hittat sin livsstig i Tanzania. Sin uppgift.
Som efter sina resor dit fann utbildningen i Jönköping som kändes rätt för henne.
Som har ett hjärta som tycks rymma all kärlek i världen.
 
Idag är det din dag lilla gumman.
Jag önskar du var hos oss eller att vi var hos dig.
Men vi är här och du är i Jönköping.
I själ och hjärta är vi ändå nära.
 
Jag hissar flaggan för dig och är så innerligt glad och tacksam för att just du kom till just mig, för att just du finns i just mitt liv och för att just du är älskad av så många människor här och i ditt älskade och saknade Tanzania. Du delar frikostigt med dig av din kärlek, ditt hjärta tycks oändligt, och du är värld all kärlek i hela världen.
 
Grattis, grattis, grattis på din dag!
Mammas lilla höna.
 
 
 
Lyckliga dem som kommer i din väg...
 
 
 
... jag älskar dig till månen och tillbaka - och ännu längre...