Roligt, spännande, stort och...

 
... lite vemodigt...
Men roligt.
 
Och spännande. Och stort.
Som sagt.
 
Precis som det ska vara.
 
Idag har hon flyttat in i sin första lägenhet.
Vi har burit, kånkat, spikat, skruvat.
Diskat, plockat, vikt kläder.
Skrattat, fnissat, gråtit.
Och ätit hämtpizza.
 
Ebba, hennes båda småsystrar, hennes pappa, Hedvigs pappa och jag. Vi har haft en härlig dag. En rolig dag.
I Ebbas lägenhet. I hennes egen lilla men så fina lägenhet. 
Stort.
 
Tårarna som bränt bakom ögonlocken då och då under dagen är egentligen inte ledsna tårar. Det är tårar fyllda till bredden av stolthet och kärlek. Tänk att hon är så stor nu, tänk att det är dags nu. Att hon liksom är lite flygfärdig.
Stort. Härligt. Vemodigt. Men stort. Och härligt.
 
Jag är så stolt över henne.
Över hennes empatiska inställning till människor som korsar hennes väg, över hennes fina sätt att se på livet, över hennes kloka livsval och hennes enorma välvilja.
Alltid liksom.
 
Jag är så glad över att hon kom till mig.
Över att just jag fick bli hennes mamma.
 
❤️
 
Der är en ynnest att ha fått se dig växa upp till den vackra, kloka och goda unga kvinna  du är idag Ebba. En lyx.
Att få vara mamma är lyx.
 
Med stolthet, kärlek och öppen famn ser jag fram emot att följa din fortsatta väg genom livet. På avstånd när du vill, nära när du vill. Mammahjärtat gör lite ont idag. Det gör det faktiskt. Ganska mycket om jag ska vara ärlig. Fast hur skulle det inte kunna göra det? Också det är som det ska vara tänker jag. Det är väl det som kallas livet?
 
Livet är ju så himla mycket.
Glädje, sorg, lycka, svårigheter och förtvivlan.
Skratt, flams, fniss och gråt.
 
Och oro.
Herre Gud, denna oron.
Jag höll på att glömma oron.
 
Men mest av allt är livet kärlek.
Med kärlek kommer man så långt.
Av kärlek blir man så rik.
Rik på livet.
 
 
 
Älskade Ebba, gå stolt genom livet och slösa med din kärlek så som du alltid gjort...
 
❤️
 
 
... jag älskar dig i oändlighet...
 

Det är vid Nutellan...

 
... jag spricker...
Blinkar tårar.
 
Sant.
Mitt på Ica.
Löjligt, jag vet. Men det är så´n jag är.
 
Får ett infall när jag ska handla och tar två extra papperspåsar.
Två av våra tre stora flyttar hemifrån. Eller, den ena storebrodern har bott hemifrån länge. Ända sedan gymnasiet. Men inneboende, och i andra hand. Och så nu, nu har han fått en egen lägenhet. Första riktigt egna. Stort.
 
Så storasyster.
Som ska flytta ganska många mil.
Som ska plugga och som också fått sin första egna lägenhet.
28 kvadratmeter som genom fyra meters takhöjd ändå känns stor.
Det är hennes.
 
Vi susar till Ikea i flera omgångar.
Vi pratar om allt från den superfina guldiga osthyveln till hemförsäkringar.
Det är spännande. Stort. Kul. Allvarligt. Roligt. Nytt. Precis som det ska vara.
Ändå är det kluvet. Ändå skaver det lite.
Herre Gud, är vi redan här i livet?
Jag är inte riktigt där.
Alls.
 
Jo, på så sätt att jag tycker det är roligt också.
Men inte bara roligt.
 
I alla fall.
Jag kommer in på Ica.
Finner mig ta två extra papperspåsar som sagt.
En till Ebba, en till Gustav.
 
Dem fyller jag med tvättmedel, sköljmedel, diskmedel, kryddor, pasta, fryspåsar, O´boy i den ena och kakao i den andra. Jag plockar och tänker på hur dyrt det är med allt man ska köpa när man får "eget hushålle" som Lotta på Bråkmakargatan sade. Jag tänker på dem båda och i ögonvrån noterar jag att jag passerar Nutellaburkarna. Nutella som vi ytterst, ytterst sällan haft hemma. Nutella som varit förbehållt hotellfrukostar. Då har Nutella varit okej. På hotell. Under semestern. Annars inte.
 
Jag hinner passera burkarna och tänka att nej, "så´n skit" ska de nog inte ha.
Då flimrar minnesbilder förbi på min näthinna. Minnesbilder av dem som små. Med lintottiga kalufser, en och annan glugg i de små munnarna och de lyckliga soliga leendena från dem alla fyra som jag plockar fram i minnet allt som oftast. Det snörper till i halsen där jag går på Ica. Och det bränner bakom ögonlocken. Detta medan jag resolut vänder om och går tillbaka och plockar varsin burk Nutella till dem. Klart de ska ha Nutella, tänker jag ännu blinkandes tårar. Mina små. Stora. Klart de ska ha Nutella.
Punkt.
 
Det är så himla typiskt mig.
Att inte kunna skärpa till mig, samla ihop mig eller ens bete mig vuxet.
Oavsett var jag befinner mig.
 
Så tänker jag att den tredje stora, den andra storebrodern, lilla Ludde Lurv, också han har en fot utanför huset. Jag tänker också att det är en himla tur att han inte har boendet helt klart, då hade jag haft tre påsar att fylla och med det ännu fler tårar. Glädjetårar, nostalgitårar, sorgetårar - allt i en enda röra.
Det är nog bra att sprida ut det lite.
För mig.
 
Jag vet ju att jag snart går och plockar hans påse.
Jag vet det för att han så gärna vill flytta - precis som jag en gång ville.
Precis som det ska vara.
Ju. Punkt.
 
 
Tänk att jag föll på en Nutellaburk...
 
 
 
... hädanefter ska vi alltid ha Nutella hemma minsann...

Det där med lekland...

 
... är jag så innerligt trött på...
Jo. Sant.
 
Men det är bland det roligaste Hedvig vet.
Så det är på olika lekland vi hänger. Landet runt. Relativt ofta.
Det är inte så himla lätt det där med att vara både liten och stor.
Det är inte alltid lätt för omgivningen att hänga med, men heller inte så lätt inuti den lilla stora.
 
Men så tänker jag att vi väl kör lekland ett gäng år till.
Så länge hon vill och tycker att det är toppen. Det behöver inte vara svårare än så.
Får man en kompis med tillhör jag de föräldrarna som gärna sätter mig ner och iakttar. Klappar händer och gör tummen upp. Jo, jag erkänner. Behöver jag inte springa runt och klättra, hoppa och åka rutschkana så avstår jag gärna. Jag har gjort det tillräckligt. Men har hon ingen kompis med, ja då blir jag den tokroliga mamman som leker jage, klättrar högt och lågt och åker rutschkanor, hänger i bollhavet och massa annat tokigt. Fast jag inte vill. Verkligen inte vill. Inte längre. Men det är inte så mycket att fundera på. Man bara gör sådant som barnen vill och mår bra av. Så funkar föräldraskapet och det är inte mer med det.
Lyckliga barn ger en lycklig mamma.
 
Vissa besök i lekland är roligare än andra.
Precis som vissa gånger är mer trista än andra.
Igår provade vi ett för oss nytt lekland som vi tidigare bara åkt förbi.
Jämförelsevis var det inte bra alls. Litet, mörkt, halvdant och relativt ofräscht om du frågar mig.
Hedvig hade dock kul. En variant av klätternät var så slitet och slappt att det fick bli dagens utmaning. Snudd på omöjligt att ta sig upp med korta små ben men hon gjorde det. Två gånger på raken. Efter någon timmes försök lyckades hon och jag tror vi sken ikapp. Det är sannerligen en seger att klara av något man tycker är svårt, oavsett vad. Det är också en seger att kunna lägga suckar och dumma kommentarer åt sidan, att kunna ignorera andra kvicka och otåliga barn som av någon anledning bara måste få ur sig dumma saker. Igår kunde vi det lilla H och jag. I det slitna, slappa klätternätet i alla fall. Eloge till oss båda.
 
Men så kom vi till bollhavet.
Där kan det vara superkul, men det kan också sticka i hjärtat.
Som när flera barn leker bollkrig och lilla H vill vara med, försöker vara med och någon irriterat skriker "Sluuuutaaaaaaaaa...." så fort hon kastar en boll. Det krockar lite för Hedvig som vi lärt att alla får vara med. Samtidigt som jag kan ha viss förståelse för att ett kompispar kanske vill ha bollkrig bara med varandra. Så då blev jag den tokroliga mamman igen och körde bollkrig med bara lilla H tills jag var helt slut och trots att jag inte alls tycker bollkrig är toppen.
 
Men när en av pojkarna som irriterat skrikit "Sluuuutaaaaaaaaa........" börjar viska med sin kompis, peka på Hedvig samtidigt som de båda tokstirrar på henne, då blev den tokroliga mamman plötsligt förvandlad till en lejoninna. Med hård blick, sträng röst och ett extremt ansträngt leende frågada jag de båda pojkarna vad de viskade om...
 
 
– Förlåt, men vad viskar ni om?
 
– Har inte du med att göra!
 
– Jo tänk att jag tror att jag har det.
Det känns som om ni viskar om oss och då bör vi kanske prata om det istället?
 
– Näää.
 
– Okej, ni vill inte berätta.
Men då kanske ni kan berätta för mig varför ni tittar så på min flicka?
Är det något ni undrar är det bättre om ni frågar...
 
 
Jag sade ovan med ett leende.
Ett ansträngt och hårt, jag erkänner, men ändå ett leende.
De båda pojkarna vägrade prata och fortsatte med sitt bollkrig.
Plötsligt for bollarna på både Hedvig och mig. Hedvig blev överlycklig och trodde att nu, nu fick hon vara med. Men nej. När hon kastade bollar tillbaka kom samma irriterade röst "Mäh! Sluuuutaaaaaaaaa....".
 
I det läget tänker jag att det är bra att man vet med sig att man måste sansa sig och att man faktiskt inte alltid kan säga ordagrant vad man tänker och tycker. Jag räknade till tio. Nej, förresten, det hann jag inte. Jag räknade nog till tre, sade sedan med mycket sträng och hård röst - och faktiskt helt utan leende - att nu fick de väl ändå skärpa sig. Bollhavet är till för alla och tänker de kasta bollar på oss så får de nog vara så kloka att de förstår att vi kastar tillbaka. Vad jag egentligen tänkte höll jag inne med och tänker heller inte skriva här.
 
De båda pojkarna pep iväg.
Inte med svansen mellan benen om nu någon trodde det, mer upproriskt och med hånande blickar.
 
Tom.
Ledsen och tom.
Det var precis vad jag kände mig där jag satt ensam kvar i bollhavet med min fina, fina lilla stora flicka som inget annat vill än att få vara med, att bli accepterad och omtyckt och som definitivt inte vill bli tittad på eller skrattad åt. Det känns så djävla orättvist om jag ska vara ärlig. Just igår gick jag sönder en smula å´ Hedvigs vägnar. Igen.
 
Ska det aldrig ta slut? Nej.
Det går återigen upp för mig att det här kommer Hedvig att vara utsatt för om och om igen, då och då, hela livet igenom. Inte hos de människor som lärt känna henne. Inte inom hennes eget sociala nätverk. De som känner Hedvig tycker om Hedvig. Men det är ju för sjutton en omöjlighet att enbart röra sig med människor man känner. Det kan ju ingen göra. Om någon inte tycker om mig eller pratar om mig, eller för den delen kanske viskar bakom min rygg, då beror det på något jag gjort eller inte gjort, på något jag sagt eller inte sagt. Men det beror aldrig enbart på att jag är jag. Jag är inte varken lik eller olik andra människor. Jag är jag och det funkar. Hedvig är inte heller varken lik eller olik andra människor. Hon är hon, men det funkar inte alltid hos andra människor.
 
Det gör ont och det sårar.
Kvar satt vi i bollhavet och jag skulle plötsligt förklara varför jag satt där med tårar i ögonen. Hur ska jag förklara det utan att såra  henne ännu mer? Det vet inte jag. Det kommer jag brottas med hela livet. För är det något jag vill är det att skydda henne från alla dessa elaka blickar och kommentarer som kommer från såväl stora som små runt omkring. Tänk om man kunde lagstifta om att föräldrar måste lära sina barn tolerans och respekt inför andra människor, oavsett hur man är. Det vet jag ju att man inte kan, men det känns som om det hade varit en början.
 
Och det där himla skalet jag inbillar mig att jag byggt upp under snart 13 års tid, det visar sig än en gång vara en bluff. Det hårda pansarskalet finns helt enkelt inte. Inte här hos mig i alla fall. Blickar och kommentarer träffar mig som projektiler och jag undrar hur många man kan ta innan man är söndertrasad? Förmodligen många då det handlar om det finaste man har. Förmodligen många. Kanske alla.
 
 
 
Lilla hjärtat...
 
 
 
... som är det finaste som finns...