Skaparverkstad...

(null)

... och hon är nöjd...
Med sig själv och sina alster.

Jag är med.
Annars går det inte. Inte längre.
Eller, inte ännu kanske är mer rättvist formulerat. För förr gick det att lämna. Sedan gick det inte alls. Jo, det gick att lämna men hon deltog inte. Verkligen inte. Då är det ingen vits. Vitsen är att delta, att våga själv, att knyta kontakter - vitsen är att växa.

Istället krympte hon. När jag lämnade. Fast jag inte förstod. Nu förstår vi. Pappan och jag. Nu har vi ändrat. Nu har vi tid. Det förlösande. Sakta vinner vi förtroende hos henne igen. Sakta växer hon igen. Får hon tid vågar hon.

Skaparverkstad och jag lämnade inte.
Först ville hon inte ändå. Hon ville vidare. Hon ville till bästisgrannar som flyttat och som vi äntligen skulle hälsa på. Efteråt. Hon ville direkt. Först och sedan. Samtalen som varit sedan hon var ett. Först gör vi detta, sedan... 
Resonemanget funkar.

Efter lirkande av både mig och kursledare gick det. Men hon tänkte inte ta i leran. Tänkte inte bli kladdig. Känner igen mig så. 

Jag avskyr att vara kladdig. Storasyster likaså. Storasyster som ville ha plåster på varje finger sitt livs första sommar i sandlådan. Ville inte  äta om inte ett papper fanns på var sida om tallriken. Hon blundade äcklat medan hon torkade sina små fingrar.

Storebror var tvärtom. Kladdade gärna och ofta och var den som - till slut - lärde storasyster att det är helt okej att kladda. Hedvig blev som mamma och storasyster.

Hon satte sig.
Tittade på lerklumpen. Rörde den inte. Men så tog någon annan tag i den. Visade att det funkade. Att det faktiskt är kul. 


- Kan man tvätta bort kladdet?!

- Absolut Hedvig.
Det gör vi efteråt.

- Kan du bli kladdig mamma?

- Visst kan jag.


Det sista sade jag morskt och tog tag i leran. Ville blunda. Avskyr kladd. Fast det sade jag inte. Plötsligt hade hon klumpen i handen, plötsligt formade hon den vackraste skålen jag sett. Jag hejade på. Medan leran torkade på mina händer. Hu. Nästan värre än själva kladdet.

När lerverket var klart väntade tygtryck. 
Också det kladdigt. 

Inga problem.
Hon kladdade som om hon aldrig gjort annat.



Och - hon ser fram emot nästa lördag...

❤️


... högsta vinsten...

Jag vände...

(null)

... ryggen till...
En sekund.

Hon högg en bit.
Galen i ost. 

Jag kan förstå det - ost är gott - även om jag själv kanske inte hade tagit ett stort bett av just en Gouda.


- Men oj! Hedvig!
Vad gör du?

- Äter ost.

- Jo. Jag ser det. Men ett stort bett! 
Du kunde tagit en skiva istället...

- Äh! 
Ja’ ville muntra upp dig lite bara.

- Muntra upp?
Men jag är glad.

- Glad ja!
Men inte munter.
Nu är du munter och glad.



Det känns som att hon vann igen...

❤️



1-0. Till Hedvig.

Tomt och tyst igen...

(null)

... syskonen har åkt...
Tillbaka till sitt.

För knappt två veckor sedan stod hon i tårar på Landvetter. Vinkade av storebror. I måndags morse ville hon inte gå upp. Det sker liksom aldrig här i huset. Inte med henne. Storasyster lirkade. Jag lirkade.

Sedan brast det.
Tårarna rann ikapp med snoret.
Hulkande låter hon oss förstå att hon inte vill att storasyster ska åka. Inte hon också. I måndags var dagen och det slog henne så snart hon slog upp ögonen.

Men hon hittar strategier.
Säger att hon snart ska hälsa på. 
Ber mig boka resa.  

Så kommer kvällen.
Hon ska välja saga. Så gör vi. Ännu.
Då skiner det lilla ansiktet fullt av längtan upp.


- Mamma ja’ vet!
Vi ringer Ludde på FaceTime istället för saga!
Det kan vi väl?  Snälla?!



Visst kan vi och visst gjorde vi...

❤️


... syskonkärlek...