Det är exakt...

(null)

... sju dagar sedan...
Hjärtat brast.

Det har tagit mig sju dagar att formulera mig. Som om det inte vore sant om jag inte pratar om det eller sätter det på pränt. Det är sant. Och det gör obeskrivligt ont.

Hjärtat brast i en provhytt på H&M (som hon bestämt säger betyder Hedvig & Mamma).

När hjärtat brister blir sprickorna kvar oavsett hur man lappar och lagar. Somliga tror det blir starkare. Istället blir det en aning skörare för varje gång.

Där står vi tillsammans, hon och jag i en provhytt. Skrattar och flamsar. Hon säger att hon känner sig stor som provar kläder innan vi köper. Jag säger att hon ju är stor nu, och hon ler så där som bara hon kan. Leendet som bottnar i hjärtat och som värmer varje cell i mig.

Hon behöver en annan storlek och jag går iväg för att hämta. Jag har fortfarande ett leende på läpparna då jag kommer tillbaka - vi har ju så roligt tillsammans. Hon och jag.
Mitt leende fryser på mina läppar då jag smyger in bakom draperiet. Där står min nyss så glada dotter i bara underkläder omringad av provhyttens alla speglar. Hon har ögonen fulla av tårar. När hon möter min blick rinner de ner för kinderna.

Gråten är tyst. 
Den tysta gråten är den värsta gråten för den gör mest ont. Jag frågar vad som hänt, vad som är fel, men hon kan inte svara. Gråten stjäl allt prat. Jag kramar och håller om. Pussar den av gråt lite varma hjässan. Så kommer orden jag bävat för sedan dag ett. Jag har hört dem förr, men inte riktigt så här. Orden som kommer av en känsla jag inte önskar någon, allra minst mitt älskade barn.


- Ja’ vill inte ha Downs syndrom...

- Lilla gumman...

- Det känns konsti’t att ja’ har de’ tycker ja’...

- Varför känns det konstigt...?

- För att folk tittar på mig för ja’ ser konstig ut...

- Men älskade vännen, du ser inte konstig ut. Du är världens finaste, sötaste, vackraste, snällaste...

- Tack mamma.

- Jag älskar dig!
Alla vi som älskar dig vill att du ska vara som du är. Precis som du är.

- Men ser ja’ konstig’ ut?

- Inte alls gumman! 
Du ser ut som du - jättefin.
Har någon sagt att du ser konstig ut?

- Nej.
Men det känns konsti’t att ja’ tycker ja’ är fin när ja’ ser mig i spegeln men andra tittar för länge på mig å’ tycker ja’ ser konstig ut...


För en stund vet jag inte vad jag ska säga. Jag sätter mig på den pyttelilla obekväma pallen och tar mitt lilla barn i famnen. All hennes gråt, allt det onda vill jag ta ifrån henne. Snälla någon, låt mig bära detta istället. Bespara henne denna förtvivlan, hon som har den vackraste av själar.

Länge, länge sitter vi så.
Hon i min famn.

Jag pussar, stryker över de våta kinderna och viskar Jag älskar dig många, många gånger.
Jag viskar också att vi inte behöver dem som inte är snälla. Att vi klarar oss utan dem. Att vi är så många som älskar just henne att vi faktiskt kan kosta på oss att säga att vi inte vill ha dem i vårt liv. Mina tårar droppar ner på henne. Jag försöker hålla rösten stadig men lyckas inte alls. Vi gråter tillsammans. 
Stilla. Tyst.

Gråten ebbar ut.
Hur länge vi suttit så har jag ingen aning om. Tjugo, trettio eller kanske ännu fler minuter.
Vi tog den tid vi behövde innan vi trevande försökte leta oss tillbaka till det glada, fnittriga vi nyss befunnit oss i.

Vi hittade dit. Tillbaka.
Hedvig provade den ljusblå nattskjortan i siden hon så gärna ville köpa för sitt presentkort hon fått av morbror Nicke. 
Jag säger att hon är ljuvlig i den.


- Tack.
Ja, ja’ är ljuvlig mamma...

- Det är du.
Kom ihåg det alla dagar hela livet.

- Oj!
Så länge?

- Hela livet Hedvig.

- Oj...


Vi betalar.
Hon håller mig i handen då vi går ut ur affären. Inte ofta gör hon det längre. Den här dagen kändes som en dag vi ville och behövde hålla varandra i handen. 

Det är en kall och hård värld vi lever i. Hur jag än vänder och vrider på alla tankar, all oro och all ängslan så landar jag i att den många gånger är bra jävla skoningslös.
Och orättvis.

Jag vill inte släppa hennes lilla hand. Den är så varm och mjuk och len och trygg.
För mig är den livet. Hon är livet.



- Hedvig, jag älskar dig oändligt...


Orden viskar jag. 
Hon kramar min hand lite hårdare. Det rödgråtna vackra ansiktet vänds mot mig.
Hon ler.


- Å’ ja’ älskar dig mamma.
Mest.



Om jag dig kunde skydda...

❤️


... från världens orättvisor och elakheter...





1 Nina:

skriven

Aj💔fy så jobbigt! Åh vad man önskar att hon kunde känna att olika är bra och inte dåligt!
Fina, fina Hedvig....
Hon är den finaste, coolaste och klokaste tjej jag vet.❤️

Svar: 💔
Jessica

2 Anonym:

skriven

Det är verkligen det värsta. Att alla tittar. Man kan ju tycka att ALLA borde vara upplysta om Down Syndrome vid detta laget. Vi var i Norge på tusenfryd för ett år sedan. ALLA tittade och pratade med varandra jämte oss. Det förstör allt o länge. Jag håller med dig....man går sönder.....mamma till Hannah 17

Svar: 💔
Jessica

3 Anonym:

skriven

https://stegforhalsa.se/modell-med-downs-syndrom-gor-succe-i-new-york/

Svar: ❤️
Jessica

4 Ulrika:

skriven

Åh vad ledsen jag blev när jag läste, hon är ju jättesöt <3

Jag har en utvecklingsstörd syster men hon har sveriges bästa självförtroende istället.. Hon väger 30kg mer än mig men det är jag som är tjock och när folk tittar på henne så blir hon stöddig för att hon anser att hon är snyggare än andra :)

Svar: Då har din syster en utvecklingsstörning, hon är inte utvecklingsstörd tänker jag...❤️
Jessica

Kommentera här: