Första maj och...

(null)

... vi latar oss...
Med olika framgång.

Hedvig kan minsann. 
Besitter skills i ämnet lathet (i positiv bemärkelse) vi andra verkligen borde lära oss. Jag försöker och jag gör det. Latar mig. Men med Luther gapandes och skrikandes på min axel. "Du borde..." och "Du måste..." ekar i hela huvudet. Jag vägrar. Till följd av min vägran blir min lathet i sig stressande. Pappan jobbar en del. Kanske för att hålla Luther en aning på avstånd. Sådana är vi. Även om vi ideligen lovar och bedyrar för varandra att vi borde bli bättre på att lata oss. På att göra ingenting. Vi är ändå värda det väl? Som om man måste vara värd att återhämta sig. Galet.

Vi spelar spel och storfuskar’n kommer fram. Inte i mig, men i mitt vackra yngsta flickebarn.  Inte på fullt allvar, men ideligen och med glimten i ögat. Jag tänker på min mormor. Rut. Himmel vad hon fuskade. Med flit och allvar och utan glimten i ögat.  I loppa och i skitgubbe fuskade hon. Särskilt i loppa. Ogenerat medan vi barnbarn satt med gapande munnar och försökte få henne att åtminstone erkänna sitt fusk. Icke. Rut bara skrattade, sade "Ånej, tokflicka! Jag fuskar inte...".


- Hedvig!
Du är som gammelmormor!

- Nä, det är ja’ väl inte!

- Jo!
Lill-Rut, det är du det!

- Kan ja’ väl vara!
Gammelmormor är död men henne älskar ja’!

- Ja!
Det gör jag också!

- Men nu har du Lill-Rut alla fall...


Sant.
Jag har en Lill-Rut här hos mig.
Ogenerat fuskar hon i spel. 
Det är okej.




Denna första maj saknar jag min mormor...

❤️



... tänk om vi hade kunnat spela loppa en gång till ändå...

Kommentera här: