Det glömda halsbandet...

(null)

... gav tårar...
Besvikelse.

Sms:et kom i morse.
Upptäckten av det glömda halsbandet gjordes då hon kom till skolan och tog av jackan. Halsbandet, en lång och kraftig "guld"länk som mamman haft i många år och som hon nu fått . För att hon tyckte det var så ofantligt galet vacker. Hon är alldeles ofantligt galet vacker i halsbandet. Också.

Sedan hon fått halsbandet har hon burit det varje dag. Stolt. Lite vuxet liksom.
Tills idag.

Den ledsna emojin vittnar inte bara om besvikelsen hon skriver om, den vittnar om tårar som jag förstår trillar nerför hennes kinder när hon skriver till mig. Utan tårar hade emojin varit en annan. Så funkar hon.

Jag svarar snabbt - och stavar fel vilket jag fick höra senare idag. Svarar snabbt så att hon ska hinna läsa innan hon går in i klassrummet och telefon läggs i lådan. Men det är svårt att trösta via sms. Ord kan göra mycket men de kan inte trolla fram ett glömt halsband. 

Så jag försöker lyfta. 
Försöker få henne att förstå att hon inte behöver ett guldhalsband för att vara finast och vackrast i världen. Det räcker med att "bara" vara Hedvig, som hon själv brukar säga.

"Tack" 
Skriver hon.

Mina ord har tröstat.
Jag anar att tårarna torkat och att dagen blir fin även utan halsband.

När jag hämtar på eftermiddagen skuttar hon mot bilen. Vinkar på långt håll. Hon öppnar bildörren och innan hon hinner in i bilen:


- Du skrev att ja’ glittrar som guld!
De’ var fint mamma! 
Jag blev så glad.

- Du är ju så fin Hedvig!
En riktig guldklimp.

- Jaa, ja’ är fin. De’ är ja’.
Julia tröstade mig. Hon hämtade papper till mina tårar och mitt snor. Men du stavade fel mamma! "Bad" skrev du. Vvvvad - med ve- heter det vet du väl...?



Glitter, guld, tårar och snor en torsdagsmorgon...

❤️


... vilken tur att man kan lyfta varandra med ett sms...

Kommentera här: