Att få förtroendet...

 
 
... att ta del av andras tankar och känslor...
Det är fint.
 
För mig är det stort och jag känner mig ödmjuk.
Vi alla som "traskar omkring" på denna jord är bara människor ändå. Oavsett att en del, ganska många faktiskt, vill låta påskina att det är skillnad på folk och folk. Dessa "en del" vill också gärna kategorisera och dela in i fack. Uteslutande till deras favör. Jag tror inte på det. Och jag tycker dessa "en del" tar alldeles för stor plats här i världen.
 
Jag tror på godhet, snällhet, öppenhet och ärlighet.
Och jag är själv gärna god, snäll, öppen och ärlig. Men jag vet att det kräver sin mottagare.
Det måste vara någon man kan känna igen sig i, känna sig trygg med och lita på.
Det måste vara någon man törs med.
För att jag är jag och du är du.
Och det är så det ska vara.
 
Idag var jag hos en vän.
En mycket klok och fin människa.
Hon har varit, och är, med om en resa man inte önskar någon.
Det kunde varit värre. Men så klart också bättre.
Hos henne finns massor av hopp. Men så klart också förtvivlan.
Hon är också bara människa. Inte alls alltid stark.
Fy, vad jag ogillar när någon kallar någon annan stark.
Oftast finns faktiskt inget alternativ.
Walk a mile in my shoes och allt sådant.
 
Att få sitta mitt emot en torsdagseftermiddag som denna, dricka kaffe och äta en semla, ventilera, lyssna, ta emot och lära. För mig är det värdefullt. Allt jag insuper och lär är värdefullt, men än mer värdefullt är förtroendet. Jag ska förvalta det väl.
Det vet du.
 
 
 
Tack L för bästa eftermiddagen ...
 
💖
 
 
 
...lite mer snällhet i världen skulle inte skada...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 Anonym:

skriven

Detta tyckte jag var fint och tänkte på lilla H (om en prinsessa med Downs syndrom): https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=2130156893707730&id=531994140190688

Svar: ❤️❤️❤️
Jessica

2 Sofia:

skriven

Så väldigt sant om det där med att vara stark. Innan jag hamnade mitt i en situation där livet helt enklet tvingade mig att hantera och förhålla mig till att min man skulle dö så hade jag nog också pratat om människor i olika situationer som starka. Nu när jag får höra att jag är stark så vet jag inte ens om jag tycker det är en komplimang, det blir snarare som en börda att bära och det blir så tydligt att folk värderar hur jag beter mig i en krissituation och sedan bestämmer sig för om det beteendet är att klassa som starkt eller inte. Jag kommer aldrig mer att säga att någon är stark i en krissituation!

Svar: Men eller hur? Som att man har något val...? Kanske måste man ”igenom något” för att inse att man inte vill höra att man är stark? Ofta får man höra det
då man är som skörast... Beklagar att du mist din man 😪😘
Jessica

Kommentera här: