Vi bannlyser ...

(null)
 
... simultankapaciteten ...
Gör om och gör rätt.
 
Livet.
Livet måste väl ändå vara det viktigaste vi har. Livet som pågår.
Som jag är livrädd att liksom missa. För att det går för fort.
 
Hedvig är expert på livet. På riktigt expert.
Hon vet hur hon vill ha det och vad hon behöver, precis som de flesta av oss.
Skillnaden är att hon också lever som hon bör. Om hon får bestämma själv.

Inte alltid kan hon bestämma själv.
När ekorrhjulet vi andra förtvivlat springer i rullar på för snabbt.
Då kan hon inte bestämma takten. Då ger hon upp.
Vill ingenting. Tappar lusten. Blir ledsen.
Så kan vi inte ha det.
 
Så nu ändrar vi i vårt liv. Radikalt.
Vi gör om och gör rätt.
 
Letar oss tillbaka till tiden vi så väl behöver.
Till samtalen som stärker inifrån. Som liksom tröstar själen.
 
Samtalen som handlar om allt ifrån varför man inte får äta hur många köttbullar man vill,  till hur orättvist det kan kännas att man har Downs syndrom när inte alla andra har det. Eller om hur det nästan känns som om man ska gå sönder när man drabbas av mammalängtan fast man är i skolan. Och om hur roligt det är att få komma hem efter skolan och ingen är hemma. Att få fixa mellis själv, ställa in i diskmaskinen och torka av bordet efter sig. Lättsamma samtal blandas med djupa samtal.
Samtal kräver svar och svar kräver tid.
 
Vi bannlyser simultankapaciteten och lär oss att bara göra en sak i taget.
Man måste faktiskt inte städa handfatet och plocka dammråttor samtidigt som man kissar.
Det går ju bra att kissa i lugn och ro och därefter - eventuellt - städa ur handfatet. Inte heller måste man knäböja flera gånger och plocka upp dammtussar bara för att man förflyttar sig från ett rum till ett annat. Eller torka ur kylen lite grann varje gång man öppnar det för att ta fram något att äta.  Med åren har jag, liksom de flesta andra, utvecklat en simultankapacitet som är fantastisk. "Klarar att ha många bollar i luften" och sånt.
Men är det ens något att skryta med?
Nej. Jag tror inte det.
 
I livet vi närmar oss gör vi som Hedvig och Alfons Åberg, vi tar en sak i taget.
Än är vi inte där, men jag tillåter mig att försöka falla in i lugnet.
 
 
 
Tiden...
 
 
 
... kanske är det den som tröstar själen...
 
1 IA:

skriven

Låter som min melodi. Fast jag har änglatofflor under sängen..inte dammtussar.

Tonåringen..

Svar: Änglatofflor... plötsligt blev dammtussar och dammråttor till något vackert 🙏🏼
Jessica

Kommentera här: