Hennes skolväska...

(null)

... den älskade...
Med Marcus & Martinus på.

Axelremsväskan. 13-årspresenten.
Den haltar lite.

Kardborrebanden på locket fäster inte riktigt längre. Mitt i morgonbestyren uttrycker jag visst och tydligen en oro över att viktiga ting som till exempel en iPhone eventuellt skulle kunna trilla ur om man inte stänger ordentligt.

Hon nappar på detta.
Ordentligt nappar hon på min oro.


- Du! Du mamma!
På Jollyroom.se kan man köpa en ny!

- En ny?

- Ja!
En ny Marcus & Martinus väska.

- Okej...?
Men vill du ha en ny? Du gillar ju den du har...

- Ja, men den är svincool!
Den på Jollyroom.se

- Okej...
Du kan väl visa mig i helgen?

- Ja!!!
Jag kan länken.

- Vad bra!
Du kan ju önska dig den i julklapp?

- Jaaaa!!!!


Familjens yngsta stjärna går ut till taxin.
Åker till skolan.

Lite road står jag kvar. 
Ler åt hennes iver.

Exakt åtta minuter efter att hon satt sig i taxin kommer sms:en. I plural. Ett med en länk till den tydligen hett efterlängtade ryggan. Ett med en uppmaning om att köpa den.

Igen känner jag mig road.
Road, tacksam och lite lättad över hennes företagsamhet. På vissa områden mindre, på andra områden mer. Heja Hedvig!


Hon ser om sitt hus...

❤️


... bra där Hedvig...






(PS. Det kan hända att den 
nu är beställd... DS.)

Vi bannlyser ...

(null)
 
... simultankapaciteten ...
Gör om och gör rätt.
 
Livet.
Livet måste väl ändå vara det viktigaste vi har. Livet som pågår.
Som jag är livrädd att liksom missa. För att det går för fort.
 
Hedvig är expert på livet. På riktigt expert.
Hon vet hur hon vill ha det och vad hon behöver, precis som de flesta av oss.
Skillnaden är att hon också lever som hon bör. Om hon får bestämma själv.

Inte alltid kan hon bestämma själv.
När ekorrhjulet vi andra förtvivlat springer i rullar på för snabbt.
Då kan hon inte bestämma takten. Då ger hon upp.
Vill ingenting. Tappar lusten. Blir ledsen.
Så kan vi inte ha det.
 
Så nu ändrar vi i vårt liv. Radikalt.
Vi gör om och gör rätt.
 
Letar oss tillbaka till tiden vi så väl behöver.
Till samtalen som stärker inifrån. Som liksom tröstar själen.
 
Samtalen som handlar om allt ifrån varför man inte får äta hur många köttbullar man vill,  till hur orättvist det kan kännas att man har Downs syndrom när inte alla andra har det. Eller om hur det nästan känns som om man ska gå sönder när man drabbas av mammalängtan fast man är i skolan. Och om hur roligt det är att få komma hem efter skolan och ingen är hemma. Att få fixa mellis själv, ställa in i diskmaskinen och torka av bordet efter sig. Lättsamma samtal blandas med djupa samtal.
Samtal kräver svar och svar kräver tid.
 
Vi bannlyser simultankapaciteten och lär oss att bara göra en sak i taget.
Man måste faktiskt inte städa handfatet och plocka dammråttor samtidigt som man kissar.
Det går ju bra att kissa i lugn och ro och därefter - eventuellt - städa ur handfatet. Inte heller måste man knäböja flera gånger och plocka upp dammtussar bara för att man förflyttar sig från ett rum till ett annat. Eller torka ur kylen lite grann varje gång man öppnar det för att ta fram något att äta.  Med åren har jag, liksom de flesta andra, utvecklat en simultankapacitet som är fantastisk. "Klarar att ha många bollar i luften" och sånt.
Men är det ens något att skryta med?
Nej. Jag tror inte det.
 
I livet vi närmar oss gör vi som Hedvig och Alfons Åberg, vi tar en sak i taget.
Än är vi inte där, men jag tillåter mig att försöka falla in i lugnet.
 
 
 
Tiden...
 
 
 
... kanske är det den som tröstar själen...
 

Jag hoppar...

(null)

... och vet inte riktigt var jag landar...
Eller jo.

Jag tror - och hoppas - att jag landar i Jessicaland. Det är ett land där jag trivs, där jag är tillfreds och där jag har tid för dem jag älskar och för det jag älskar.

I Jessicaland är tiden central.
Tid att göra gott för andra, tid att göra gott för sig själv. Tid att göra det man vill när man vill. I Jessicaland är pengar, status och materiella ting sekundärt. Det är inte det som räknas i slutändan. I Jessicaland är tid, omsorg och kärlek primärt.
Punkt.

Eller som min fantastiska, underbara och extremt älskvärda vän Britta sade:


"Jag har hört att Jessicaland är ett bra ställe, där gillar man olika, det är fyllt av värme och kärlek (precis landets namngivare) 😍, där får många idéer och blommor blomma. Ett toppenställe helt enkelt!💕 "



Så jag hoppar som sagt...

❤️


... jag hoppar högt och hoppas jag landar i Jessicaland...