När mamman...

(null)

.., är på vift...
Nåja, föredrag i alla fall.

Ett spännande, roligt och inspirerande sådant. En torsdagkväll långt ute på Orust.
Då dröjer det exakt 26 minuter från start innan ovan sms-konversation startar.

Först lite tungt i mammahjärtat.
Himmel! Är hon ledsen? Sorgsen som hon ofta är då jag inte är hemma? Men redan?  26 minuter in på den efterlängtade föreläsningen... 

Lugnande besked från pappan.
De har det bra. Har käkat, spelat pingis och massa annat. Puh...

Mammans uppmärksamhet återgår till föreläsningen. Hon lär och insuper, skrattar och träffar trevliga människor.

Tänker att aldrig är man så älskad och så saknad som av sina barn...



Att vara mamma är rikedom...

❤️


... att vara mamma är det bästa jag vet...

- Har du...

(null)

... Downs syndrom Tuva...?
Undrar hon.

Efter kvällsduschen och när de står och borstar sitt hår. Bästis-Tuva ska sova över.


- Nej... det har jag inte...

- Nähä... synd tycker ja’...

- Det tycker jag också.
Fast vet du, det är bra att jag inte också har det. För nu kan vi hjälpa varandra med olika saker. Jag hjälper dig med det du tycker är svårt, och du hjälper mig med det jag tycker är svårt.

- Smart!


Och visst är det smart att vi alla är olika. Smart, fint, bra, berikande, roligt och lärorikt att vi alla är olika.



Olika är bra...

❤️


... punkt...

Det blir bra...

(null)

... det känns i magen...
Och i hjärtat.

Idag är det onsdag.
Onsdag betyder taxi hem efter skolan.
Som hon älskar det.
Som jag älskar det.

Messet ifrån taxin. 
Oftast åtföljt av ett samtal innan jag ens hunnit svara på messet. Glatt pladdrandes. Om dagen. Om mellis. Om att vi snart ses. Om att bästa Tuva ska vara hos oss ikväll. Hon pladdrar om livet helt enkelt. 

När fruktsalladen var slut och smörgåsen breddes kom det. Så som bara hon kan. Det bubblande, toklyckliga skrattet.
Och:


- Va’ ja’ älskar detta mamma!
Att få komma hem till dig, mysa, äta meillis och så. Ja’ älskar det mamma!



Det blir som sagt bra det här...

❤️


... beslutet vi tog känns bra...