Jag...

 
... funderar också mycket...
På allt viktigt.
 
Precis som hon.
Kanhända vi funderar på olika saker.
Men viktiga var och en på sitt sätt.
 
I drygt fjorton år har jag funderat och oroat mig.
Funderat på  och oroat mig för hur jag ska kunna bygga upp denna vackra lilla själ till en trygg individ med god självkänsla. Funderat på och oroat mig för hur samhället ska behandla henne, om man kommer att se hennes godhet, hennes storhet. Funderat och oroat mig för hur jag någonsin ska kunna "släppa taget" den dagen hon ska flytta hemifrån - hur ska jag kunna lita på att någon annan ser till att hon har det bra? Hur ska jag kunna veta att hon är omgiven av goda och vänliga människor? Det är knappt att jag kan tänka tanken fullt ut om jag ska vara ärlig.
 
Jag tittar ofta på henne när hon inte ser.
I situationer då hon gör något annat.
När hon läser, äter, spelar och så.
Hon ser så koncentrerad ut.
Koncentrerad och fokuserad.
Allvarlig.
Vacker.
 
Jag älskar alla hennes ansiktsuttryck.
Jag älskar hela henne.
 
Men just då, i de ögonblicken, blir den som värst. Oron.
Det är då jag inte för mitt liv förstår hur jag ska våga släppa henne.
Det är då jag ser henne framför mig, ensam i någon lägenhet.
Tänk om personalen inte är snäll emot henne?
Lilla gumman. Och ensam.
 
Det är då jag måste krama henne lite för hårt.
Så där så att hon blir irriterad på mig och frågar vad jag håller på med.
Jag säger att jag älskar henne så mycket att jag bara måste få hålla om en stund.
Det tycker hon är okej.
 
Genom hennes lilla väsen blir jag lugn igen.
För en stund. Jag skjuter oron framför mig.
Så gott det går. Det går sådär.
 
Som en kraftig box i magen kom det, Uppdrag granskning.
Som en käftsmäll. Som ett skräckscenario.
All oro kändes plötsligt befogad.
 
Hur i helvete, rent ut sagt, kan det få gå till så på boenden för en av samhällets svagare grupper?
Vad är det för människor som slår mot de svaga? Är de ens människor kommer jag på mig med att tänka.
Jag, och många med mig, gick alldeles sönder av de sanningar som kom fram under programmet.
Oron, rädslan, skräcken - den tog tag i mig med full kraft.
 
Ja, jag vet.
Alla boenden har inte de här problemen med sin personal.
Det är säkert i själva verket ytterst få boenden som har personal som beter sig på det här fruktansvärda sättet. Men vet du, det hjälper inte. Det lugnar och tröstar inte ett dugg. För problemen finns och ingen människa vet vem som råkar ut. Förrän det är för sent.
 
Och vad gör alla vackra väsen då? När någon är elak? När någon brister totalt.
Vem vänder sig de vackra själarna till om man är ensam och utsatt?
Inte nu heller kan jag tänka tanken fullt ut.
Jag går sönder.
 
 
 
Hur ska jag kunna vara trygg i att andra ser hennes storhet...
 
 
❤️
 
 
 
... hur ska jag någonsin våga släppa taget...
 


1 Anonym:

skriven

Behöver inte vara så farligt att släppa taget. Hon utvecklas i rasande fart. Kanske kan hon klara av att bo i egen lägenhet med boendestöd?

Svar: ❤️
Jessica

2 Nuna:

skriven

Jag såg oxå programmet, kände tyvärr igen mig i mycket😢
Fom januari till augusti har jag sett till att det gjorts tre Lex Sarah gällande min bror?! Man blir helt knäckt och så mörkrädd!!!

Men så tänker jag på den lilla individ ni har, hon är så verbal och sån klok tjej, hon skulle flagga till er direkt om det inte stod rätt till. Vi har inte riktigt haft den möjligheten.

H är alldeles för kvick, minsta miss skulle ni få veta INNAN det blir tokigt.

Men jag förstår din oro precis, jag har varit god man åt min bror nu i 15 år och det är en ständig oro, ont i hjärtat, gnaget i magen och ständigt på min vakt. Sedan alla dessa bråk, men kommuner, myndigheter, etc.....
❤️❤️❤️

Svar: Tack för att du delar med dig Nina. Der betyder mycket ❤️❤️❤️
Jessica

3 lmmkbilder.blogg.se:

skriven

Jag förstår oron för dig, när jag började läsa så tänkte jag att det är nog så alla föräldrar tänker/känner.
Hur ska de klara sig när de flyttar hemifrån?
Men så läste jag hela inlägget och ja tyvärr händer olika övergrepp i olika former inom vården. Det är hemskt, i många fall blir personen anmäld av jobbkompisar men i visa fall är även personalen utsatt för någon sorts övergrepp /mobbning också dock tycker jag inte det är försvar att inte ta ansvar för de som redan har det svårare.
Har inte sätt pogrammet men har sett mycket hemskt i vården men har också sett till att personer fått anmälan på sig.
Kramar till er och kom ihåg det finns fler snälla människor än dumma.

Svar: Ja, som tur är finns det fler snälla än elaka människor... men ändå - oron gnager ❤️
Jessica

Kommentera här: