Jag funderar ofta på...

(null)

... vad som är skitviktigt...
I livet.

Egentligen.
Olika för olika människor så klart.
Men oavsett är det viktigt att gå dit hjärtat leder. Om man har modet. För kan, det kan alla. Bara man har modet. 

Att komma på vad som är skitviktigt för just en själv är inte så himla svårt. Det första svåra kommer i att faktiskt erkänna för sig själv vad som är så där himla viktigt för just en själv. Det andra svåra är att faktiskt våga. Att våga göra det man i själ och hjärta vill. Det som får dig att må bra. Det som är skitviktigt för just dig. Inte en så himla enkel och snabb resa om du frågar mig. 

Tidigt har jag vetat vad jag vill, men absolut inte erkänt. nte ens för mig själv. Så prövade jag att nämna det för de närmaste. Länge sedan nu. Och jag fick stöd. Jag vet inte vad jag väntat mig, jag prövade ju mest. Prövade att säga det högt, Kanske mest för att testa mig själv - hur låter det här egentligen? Men så fick jag stöd.

Stödet stärkte mig.
Men modet fanns inte.
Tron på mig själv fanns inte.
Jante tar alldeles för stor plats i mitt liv.

Med nya insikter i familjen, och med nya behov, har modet så sakteliga smugit sig in.  Jante bor fortfarande i huset, men han sitter inte längre på min axel. Inte riktigt alla dagar i alla fall. 

Modet kom naturligtvis med extremt stöd av nära och kära. Jag är nämligen en fegis utan någon som helst tro på mig själv.  Egentligen. 

Då är det ju en himla tur att andra tror på just mig.

Nu - äntligen - har jag modet att stå för vad som är skitviktigt för just mig. Och jag har modet att våga stå för vad som får mig att må bra och känna mig glad.
 Även om andra tycker annat. 



Och nu har jag modet att hoppa...

❤️


... och satsar på flyga högt...




1 Nina:

skriven

Heja dig❤️

Kommentera här: