När hon längtar så mycket...

(null)

... efter sina klasskompisar...
Och fröknar.

Så mycket att vi mailar fröken. Frågar om det finns tid för ett samtal på FaceTime.

En vecka utan älskade vänner, älskade fröknar och vardagliga rutiner - det är en lång tid. Särskilt när man bubblar över av saker man vill berätta. Och när man har stenkoll på schemat och vet vad alla hemma gör just nu. Även om man själv åker vattenrutschkanor och dricker äpplejuice så det står härliga till.  Så kan man ändå sakna.

När bästa, bästa fröken säger att visst kan vi facetimea. Torsdag klockan tio?  Det är då vi igen känner att lilla H ändå går i världens bästa skola med världens bästa och mest engagerade pedagoger. Jag har sagt det förut men säger det igen. Hedvigs skola är så bra. Mer än bra.

Klockan tio riggar vi upp oss i skuggan.
Efter lite trixande funkar samtalet och hela klassen är samlad. De undrar vad Hedvig gör och hon svarar att hon solar och badar. De säger Åh....  Hedvig frågar vad de gör, de svarar att de tränar på sånger till skolavslutningen. Hedvig säger Åh... 

Hedvig frågar vad de ska äta till lunch idag, de säger att det är tacobuffe’  idag, Hedvig säger Åh...   De frågar vad Hedvig äter, hon berättar att hon går på restaurang  varje dag, att hon mest äter hamburgare & pommes frites - de säger  Åh... 

Lycklig sitter hon här i skuggan på Cypern och pratar med dem hon saknar mest. Fint på något vis. Hon visar dem havet och fallskärmarna på himlen. 

Hon ler när hon hör bästis-Emils skratt, pratar om det hela dagen. Blir lycklig när K säger att de saknar henne och ännu mer lycklig över tanken på att de ses på måndag.



Lilla H i stora vida världen...

❤️


... långt bort men så nära ändå...

Idogt avväpnar hon dem...

(null)

... med godhet...
Idogt.

Ler.
Ler och säger Hej.
Förvånad över de få "hej" hon får tillbaka.
Vi säger att många barn kanske känner sig blyga då någon plötsligt säger "hej"? Väldigt vad barnen är blyga här på Cypern, säger hon då. Ja, säger vi, fast kanske är de lika blyga hemma egentligen? Om Hedvig skulle ha samma vänliga strategi där som här. Strategin ska hon behålla bestämmer vi tillsammans. Snällhet och godhet kan bara vara bra.
Det kan vi behöva mer av i världen.

Med sin nyfunna och nyvunna strategi känns hon stark. Lugnad över våra ord om att många tittar för att hon är  alldeles särskilt fin och speciell, och över att de flesta människor ändå menar väl.  

- Du tittar ju också om  du tycker att någon är alldeles extra fin, har något fint på sig, har en cool keps eller kanske en vacker frisyr. Man tittar ju också på kändisar. Kommer du ihåg när du träffade Marcus & Martinus?! Som du tittade!

-  Ja !
Men kändis är ja’  väl inte?

- Nej. Jag menar bara att det finns många olika skäl till att man tittat på andra människor. Det behöver inte vara tokigt.

- Ja men ja’ tittar mest på Ebba ja’.
Hon är så fin.

- Men alla har inte en Ebba.
Då tittar de på dig.

- På mig? 
Konsti’t tycker ja’.
Nu struntar vi i de’ mamma.



Ja, nu struntar vi i det...

❤️


... sträcker på oss och möter världen med snällhet och godhet. Som sig bör...




Vi går...

(null)

... till frukosten...
På rad.

Så går vi.
Hedvig i täten.
Hon tittar till på en familj till höger om oss. En familj med två flickor. Med tanke på att Hedvig uttryckt ett tydligt ogillande mot låååånga blickar mot henne själv ber jag Hedvig att sluta titta så väldigt.

Hon blir ivrig, tittar på mig och ler som om hon hade hela solen inom sig.

- Ja men mamma!
Ser du inte? Flickan har ju Downs syndrom! 
Precis som ja’! Nu blir ja’ varm och lyckli’ i hela kroppen!

Och jag blev också alldeles varm och lycklig  i hela kroppen. Särskilt idag. Särskilt efter samtalet igår. Det kändes bra på något vis.

Vi pratade mycket om att när man tittar, om man tittar,  och blir varm i hjärtat så måste man visa det med ett leende, kanske med ett hej och framförallt med mycket värme. Då är det ju okej ändå. Hedvig håller med, hon känner när någon tittar för att någon blir glad. Tvärtom älskar hon inte. Så klart. Vem vill bli tittad på på "fel" sätt? 

Så visade det sig att mamman till denna lilla flickan L gått i min parallellklass upp till årskurs nio - vi har inte setts sedan dess. Så ses vi här. Bara så där. Och vi har tre barn var, varav varsin liten tjej med Downs syndrom - som  bara borde bli tittade på med kärlek och värme i denna hårda, tuffa värld.



För Hedvig kändes det fint att ses...

❤️


... för mamman och pappan likaså...