Långfredag...

 
... årets skönaste dag...
Tänker jag.
 
Kanske tänker jag inte så övriga dagar på året. Men på själva långfredagen tänker jag så. Varje år.
 
En dag utan krav. Utan måsten.
Jag är full av krav och måsten. Nästan alla andra dagar på året har jag stora och höga krav på mig själv. Varför vet jag inte. Inte heller lever jag upp till dem, men de finns där. Alla dagar utom denna. Inte det heller det vet jag varför. Jag njuter bara.
 
Kaffe i sängen. Sen frukost. Lång frukost. 
Småfix hemma. För kallt att plantera men tillräckligt varmt för att fika och äta lunch utomhus. Också tillräckligt varmt för att måla ägg utomhus, i solen. Vi målar och lilla H utbildar mig i traditionen påsk. Minns jag verkligen att Jesus blev uppspikad på korset? Nej, jag minns inte men jag vet, svarar jag och svaret förbryllar henne. Då minns du ju, menar hon. Jag minns att historien är sådan svarar jag, men jag var ju inte med.
 
 
- Va’?! Var du inte?
Men du är ju gaaaanska gammal ändå mamma...
 
- Ja, fast jag levde ju inte när Jesus levde.
 
- Men han dog ju.
 
- Ja men när han levde, levde ju inte jag.
 
- Inte? 
 
- Nej.
 
- Men när han dog då?
Levde du då? 
 
- Nej, inte ens då.
 
- Nähä...
Hans mamma blev väääldi’t glad när han levde igen.
 
- Tror jag det.
 
- Jag älskar dig mamma...
 
- Jag älskar dig också gumman... 
 
- Lika mycket som Jesus mamma?
 
- Mer än så.
 
- Tack.
 
 
 
Så går vår konversation när vi målar ägg i solen, på årets skönaste dag.
 
 
Lilla H & jag...
 
 
❤️
 
 
 
Ja, och så Jesus så klart...
 
 
 
 
 
 

Människor är...

 
... som strumpor...
Olika.
 
Du har väl olika strumpor på dig idag?
Om du har det blir Hedvig, jag och många med oss alldeles extra glada.
För att just du också tycker att alla människor är lika mycket värda.
För att just du också tycker att olika är bra.
 
Hedvig är stolt över att hon har Downs syndrom. Hon tycker det är fint. Det tycker vi också.
Därför blir hon varm i hjärtat, nej det räcker inte, hennes hjärta blir svettigt när hon ser någon annan som också har Downs syndrom. Som när hon förra sommaren såg två helt vanliga flickor med Downs syndrom på Lotta på Liseberg. För precis så är det ju. För Hedvig, för hela hennes familj och för de flesta som känner Hedvig. Tänk om det var så för alla. Om alla människor gick omkring och tycker att alla människor är helt vanliga precis som de är. Oavsett funktionsvariationer, hudfärg, sexuell läggning och vad mer det kan vara som en del människor går omkring och tycker är ovanligt.
 
Det är det Rocka sockorna handlar om.
Att vi alla är människor som är lika mycket värda.
 För det är vi. Punkt.
 
Hedvig är Hedvig. Precis som jag är jag.
Och precis som du är du. Inget är konstigare än så.
 
Under de tretton, snart fjorton, år som gått sedan lilla H kom till oss har jag lärt mig mer om livet än under de knappa 34 år jag hade levt innan hon dök upp. Hon är äkta inifrån och ut, drar aldrig "en vit lögn". Ärlig, omtänksam, rak, god och klok. Hon är så klok att jag ofta undrar när exakt jag själv tappade den klokheten. Var det när barnet jag blev ett större jag? Eller har jag ens haft den, klokheten? Kanske inte. Det är också fint. Vi har alla olika kvalitéer och alla behövs. Vad vore vi utan varandra?
Inget.
 
Hon dök upp, lilla H, var alldeles särskild och fick från start en stor plats i mitt hjärta.
Precis lika stor plats som mina andra barn har. Hjärtat är märkligt, det bara tänjer sig och tänjer sig när det kommer till kärlek. Det räcker att ge plats åt så många man vill. Den som inte vill, inte vågar, öppna sitt hjärta för det som kanske tidigare varit okänt blir till slut en fattig människa. Så tänker jag. Så tror jag. Att öppna sitt hjärta, att ta in olika, är inte farligt. Det gör dig rik.
Rik på livet. Rik på kärlek.
 
Vi lever i en tid där vi ska vara som vi är. Vara individualister. Det är fint.
Jag känner dock ofta att det går bra att vara särskild, unik, och individualist  i mångas ögon - bara du rättar in dig i ledet, bara du inte avviker från normen. Och orden tappar genast innebörd. Hur svårt kan det vara att bara se människan? Jag förstår inte och kommer aldrig förstå svårigheten i det. Världen behöver fler extra kromosomer. Världen skulle vara snällare då. Mjukare...
 
 
 
Idag är vi många som rockar sockorna...
 
 
 
 
... för att olika är fint, för att olika behövs...
 
 
 
 
 
 
 

Mamman & pappan...

 
... var på AW...
Igår.
 
Lilla H reste till moster A.
Det är så hon säger. Reste
Fast det handlar om några ynka mil.
Men det är stort.
 
Stort och pirrigt.
Väskan skulle packas med nödvändigheter.
Ni vet, nattskjorta - den nya som moster A säkert skulle tycka var så fin -, Frågejakten för juniorer, god-natt-lampa, filt & delfin, iPad, telefon, laddare, Woody, handkräm, fotkräm och... ja, alla nödvändigheter man kan tänka sig.
 
Vi hämtade henne idag.
Glad och mallig tjej. Men som ville hem.
Inte för att hon inte haft det bra - hon har haft jättemysigt - men för att hon är en vän av ordning. En vän av rutiner.
Nu var själva resandet och sovandet hos moster A gjort, då ska ingen tid förspillas innan vi ska hem igen. Hon, i sitt älskade soffhörn, pappan grejandes och mamman fixandes. Som vanligt.
 
Bastu med högläsning av Bamse.
Fast högläsning som är tyst eftersom hon numer läser ”inne i sin hjärna”. Men som hon ändå kallar högläsning för att... ja, för att det är så hon lärt sig en gång . Som vanligt.
 
Bastuklara och jag vill krypa upp i soffan hos henne. Som jag längtat efter då vi varit ifrån varandra.
 
 
- Schas mamma!
Gå ut i köket me’ dig. Typ.
 
 
Så säger hon och jag lyder.
Jag lyder för jag vet att det handlar om trivsel så som hon ser det. Som hon vill ha det. Om en minut kan det vara annorlunda. Då kan hon vilja lägga huvudet i mitt knä
och bli pussad på. Också det som vanligt.
 
 
 
Det är roligt att resa iväg...
 
❤️
 
 
... bara det bli ”som vanligt” igen...