Så kom frågan...

(null)

... jag bävat för...
Varför?

I snart 14 år har jag bävat för varför-frågan.
Insikten har inte oroat mig lika mycket. Tror jag. Kanske för att insikten kommit mer smygande och under många år. 
Lite i taget.

Idag hände det.
Idag kom frågan.

Hon snurrade sitt badlakan runt huvudet i en perfekt turban - eller tulpan som hon själv säger. Jag smorde hennes lilla rygg med jordgubbsdoftande lotion, så gör vi varje dag efter kvällsduschen. Då säger hon det.


- Varför har ja’ Downs mamma?
Varför just ja’?

- Tja, det är lite olika gumman...
Vissa har Downs syndrom, andra inte.

- Men varför ja’?

- Jag vet inte varför just du har Downs...
Men tycker du att det gör något? 

- Ja.

- Varför då?

- Ja’  tycker inte om när andra tittar på mig.

- Jag förstår det.
Men man tittar ju lite extra om någon är speciell, eller om någon har något fint på sig eller kanske säger något roligt eller vad som helst. Då tittar ju du också.

- Mmm... men ja’ vill inte de ska titta för ja’ har Downs...

- Känner du dig ledsen då...?

- Ja, mycket.
I hjärtat blir ja’ lessen...

- Men vet du hjärtat, du är ju så underbar som du är och vi vill att du ska vara precis som du är.  Hade du inte haft Downs hade du ju inte varit den du är nu - och det vill vi ju alla...

- Tack mamma.
Ja’ älskar dig!

- Och jag älskar dig Hedvig.
Massor! 



Lilla gumman...

❤️


... om vi kunde skydda dig mot allt ont...



1 Nina:

skriven

Lilla stora H, åh va smärtsamt att hon tycker det är så besvärligt.
Jag rycker ni har en fin dialog, hoppas det hjälper henne!

Svar: ❤️
Jessica

2 JUNITJEJ:

skriven

Åh!! Så fint svarat av dig!

Svar: ❤️
Jessica

Kommentera här: