Så kom frågan...

(null)

... jag bävat för...
Varför?

I snart 14 år har jag bävat för varför-frågan.
Insikten har inte oroat mig lika mycket. Tror jag. Kanske för att insikten kommit mer smygande och under många år. 
Lite i taget.

Idag hände det.
Idag kom frågan.

Hon snurrade sitt badlakan runt huvudet i en perfekt turban - eller tulpan som hon själv säger. Jag smorde hennes lilla rygg med jordgubbsdoftande lotion, så gör vi varje dag efter kvällsduschen. Då säger hon det.


- Varför har ja’ Downs mamma?
Varför just ja’?

- Tja, det är lite olika gumman...
Vissa har Downs syndrom, andra inte.

- Men varför ja’?

- Jag vet inte varför just du har Downs...
Men tycker du att det gör något? 

- Ja.

- Varför då?

- Ja’  tycker inte om när andra tittar på mig.

- Jag förstår det.
Men man tittar ju lite extra om någon är speciell, eller om någon har något fint på sig eller kanske säger något roligt eller vad som helst. Då tittar ju du också.

- Mmm... men ja’ vill inte de ska titta för ja’ har Downs...

- Känner du dig ledsen då...?

- Ja, mycket.
I hjärtat blir ja’ lessen...

- Men vet du hjärtat, du är ju så underbar som du är och vi vill att du ska vara precis som du är.  Hade du inte haft Downs hade du ju inte varit den du är nu - och det vill vi ju alla...

- Tack mamma.
Ja’ älskar dig!

- Och jag älskar dig Hedvig.
Massor! 



Lilla gumman...

❤️


... om vi kunde skydda dig mot allt ont...



Jag återkommer ofta i tanken...

(null)

... till det där med att vara både liten och stor...
På samma gång.

Inte på det viset man kan känna sig jämt och samt - himmel, jag känner mig ofta liten och osäker fast jag är "bra gammal" numer. Nej, jag menar när man är både liten och stor. På samma gång. I olika situationer.
På riktigt.

När man älskar fiskdamm, pyjamashjältarna, snuttefilt och godnattsaga - och samtidigt älskar smink, en stängd dörr till sitt tonårsrum och ungdomsgården.

När man vill sitta i knät och tycker att lekland är det bästa som finns. När man hoppar jämfota av glädje över att favvomaten serveras eller över ett besök i leksaksaffären men samtidigt pratar sex och samlevnad i skolan - för att det behövs här och nu. Att ha mens och inte förstå varför, och inte heller förstå varför man plötsligt inte kan bada i havet hur som helst - när det är så himla roligt att hoppa, dyka och simma.

När man funderar över varför just en själv har Downs syndrom när inte alla andra har det. Och tycka att det är ganska härligt att vara speciell, men också var väldigt ledsen när man inte alltid klarar allt som "alla andra" klarar. Och alla som älskar just lilla H förklarar att de inte heller klarar allt , för det gör ingen - och hon säger att det är skillnad...

Det är inte lätt att vara tonåring what so ever men det är bra mycket jobbigare om man har en extra kromosom. Tror jag.

Inte heller är det helt enkelt för mamman och pappan att "hänga med" i svängarna. Vi tänker bort faktiskt ålder, vi tänker Hedvig kort och gott.  Ibland felar vi. Då får vi  göra om och göra rätt.



Ibland är det svårt att vara både liten och stor på samma gång - ibland är det en tillgång... 

❤️


... ibland är jag avis, ibland tycker jag det är orättvist å’ älskade lilla H:s vägnar...

Skolavslutning...

(null)

... liten blir stor...
Vackert.

Jordgubbstårta, Idas sommarvisa.
Finklädda barn och Den blomstertid nu kommer.  Solsken, björkris, sommarblommor och Du gamla du fria.

Rörd till tårar av allt det vackra.
Men också av allt som kretsar kring vårt älskade lila flickebarn vars värld vi är så lyckligt lottade att vi får ta del av. 

Tänk att hon gått ut sjunde klass.
Ofattbart på något vis.

Sjunde klass som varit kämpigt på många plan. Många tårar och mycket oro. Hos såväl den "lilla" som hos mamman och pappan.

Men så finns dem där.
De fantastiska pedagogerna.
Som ser och lyfter. The sky is the limit.
Vad vore vi utan dem?

Tiden rusar och vi hinner inte riktigt med.
47 cm Hedvig har blivit 146 cm.
När liksom?



Omättligt stolta är vi över dig Hedvig...

❤️


... vi älskar dig till månen och tillbaka...
(Och ännu mer)