Semester...

(null)

... vi lever i nuet...
Jag försöker.

Försöker lära mig av henne.
Som jag håller så högt.
Som jag vill lära mig av.

Hon som inte ser några hinder.
Som vill göra det hon vill.
Och hon vill göra det nu.

Så många gånger hon bett om kvällsfika på klipporna denna ljuvliga sommar. Lika många gånger har jag sagt nej, vi får ta det en annan kväll. Med hänvisning till tiden. Ni vet kvällsdusch, godnattsaga etc och "vi ska ju upp imorgon...". Etc etc.

Herre Gud!
Skäms på mig.
Det är inte så hon vill leva sitt liv.
Det är inte så jag vill leva mitt liv.
Inte.

Så när hon frågade igår, efter middagen, så sade jag ja. Eller nej, jag sade Självklart!
Det är så hon vill ha det. Så hon vill leva sitt liv.
Så jag vill leva mitt liv. Med ja och självklart och inte massa måsten.

Jag tränar på det.
Jag började igår. Igen.
Med en av mina förebilder som läromästare.

Jag tog äldsta och yngsta hjärtat med mig till klipporna. Med dricka, kolakakor och salta pinnar. Vi frös som hundar men vi hade det så mysigt. Med lite krig om sista kolakakan.
Och, vi såg en isbjörn i koppel.
Det var spännande.


Här och nu...

❤️


... och nej, jag vann inte slaget om kolakakan...
1 Nina:

skriven

Haha, trodde du ens att du skulle vinna slaget om kolakakan!?! :)
Asså den där glimten i ögonen på henne, den känner jag igen och det finns inget som slår den-någonsin!
Jag va hos brorsan igår, han va inte så pigg men glad. Livet, det där livet. Här och nu!

2 Karin:

skriven

Vilken u n d e r b a r bild!

Kommentera här: