Jag. Dummern...

(null)

... jo, sant...
Så kallar hon mig.

Allt som oftast. Och ibland värre.
Hemskord som gör en mamma galen. Och en pappa också för den delen. Hemskord jag inte ens tar i min mun. Som jag sagt är värre än de tålamodskrävande svärorden. I-ordet får inte uttalas högt i detta hus. Inte. Hon lovar mig det. Att nu ska hon aldrig säga det mer.  Gång på gång lovar hon det. Att sluta säga det hemska ordet. Vi tror inte riktigt på det.

Men, så kommer andra dagar. Eller, i alla fall andra stunder på dagen. Stunder som gör mamman lycklig, varm och otroligt förlåtande. 
Som när hon väljer ett träningspass med mamman, en bastustund med pappan medan mamman tränar lite till, för att sedan toppa det hela med ett dopp i havet med mamman samtidigt som hon kärleksfullt uttalar orden:


- Du är så fin mamma.
Du är bäst på att ta hand om mig och så...


Så smälter mamman...

❤️


... och tålamodet kommer åter, en stund...

Kommentera här: