Vi målar mandalas...

(null)

... hittar lugnet...
Försöker.

Att försöka duger. Visst?
Jag tror inte jag blir vare sig lugn eller rofylld av att måla mandalas. Kan istället känna mig stressad över att jag "måste" hitta ett särsklit mönster i det jag gör, i färgerna jag väljer. Inte kan man blanda hej vilt och utan ordning? Nej, inte jag i alla fall. Oordning och rörighet gör mig orolig. Det finns de i min närhet som på fullt allvar menar att jag besitter ett visst mått av ocd. Och jag är på lika stort allvar benägen att hålla med.  Därför kanske mandalas inte är för mig? Eller jo, det är för mig men det skänker mig ingen inre ro. 

Men så fyller våra målarstunder ett annat syfte. Vi är tillsammans, och tillsammans gör mig lugn. Oavsett vad vi gör så tycker jag bäst om när vi är tillsammans. Kanske är det en av anledningarna till att jag tycker det är så ledsamt inombords att mina stora hjärtan lämnat boet? Fast jag är lycklig för deras skull.
Och jag får ju inombordslugnet varje gång vi ses och är tacksam för det.

Vi målar mandalas utomhus. På eftermiddagarna, i skuggan. Med något läskande i glasen och något gott tilltugg. En tillsammansstund fylld av lugn - trots mandalas kan jag tänka. 

Lugnet består i tystnaden vi delar. Liksom samtalen. Om hur olika saker var när jag var liten. Och om hur konstigt det är att jag som är mamma ens har varit liten. Var Ebba din storasyster då som hon är för mig? undrar hon.  Nej, alltså Ebba är ju min flicka, precis som du är. Mitt barn. Anette och Lena är ju mina systrar. 


- Just de’! 
Fast Ludvig då? 
Var han din storebror i alla fall?

- Nej, Ludvig är ju min pojke. Mitt barn.

- Vaaaa’?!?!
Är han bara min storebror?!
Cooooolt....


Så fortsätter våra samtal.
Snudd på varje eftermiddag.
I skuggan.


Jag älskar hennes funderingar och våra samtal...

❤️


... lugnet kommer med dem

Jag. Dummern...

(null)

... jo, sant...
Så kallar hon mig.

Allt som oftast. Och ibland värre.
Hemskord som gör en mamma galen. Och en pappa också för den delen. Hemskord jag inte ens tar i min mun. Som jag sagt är värre än de tålamodskrävande svärorden. I-ordet får inte uttalas högt i detta hus. Inte. Hon lovar mig det. Att nu ska hon aldrig säga det mer.  Gång på gång lovar hon det. Att sluta säga det hemska ordet. Vi tror inte riktigt på det.

Men, så kommer andra dagar. Eller, i alla fall andra stunder på dagen. Stunder som gör mamman lycklig, varm och otroligt förlåtande. 
Som när hon väljer ett träningspass med mamman, en bastustund med pappan medan mamman tränar lite till, för att sedan toppa det hela med ett dopp i havet med mamman samtidigt som hon kärleksfullt uttalar orden:


- Du är så fin mamma.
Du är bäst på att ta hand om mig och så...


Så smälter mamman...

❤️


... och tålamodet kommer åter, en stund...

Hon...

(null)

... familjens lilla kyrkliga...
Hon semesterönskar sig en promenad på en kyrkogård.

Under en roadtrip på Gotland, på vägen mellan Buttle och Djugarn säger hon det.


- Snälla... kan vi stanna vid en kyrka och gå på kyrkgården? Snälla...? 


Visst kan vi säger vi, hela Gotland är fullt av vackra kyrkor så det är snudd på bara att stanna närhelst och varhelst man vill. 

Vårt val föll på Etelhems kyrka.
Andäktigt klev hon ur bilen för att sedan varsamt öppna grinden av svart smide med kors på.


- Varsågoda å’ kliv på....


Så sade hon.
Den lilla kyrkliga.
Tagen av stundens allvar.
Sedan promenerade vi. Gång upp och gång ner. Läste på varje gravsten.

Pratade om titlar, makar och andra för hennes vokabulär aningen obekanta och lite svåra ord. Vi räknade årtal och fann både gamla och unga. Pratade om varför vissa gravar pryddes av så många vackra blommor medan andra gapade sorgset tomma. Vi pratade om hur  kroppen blir skelett, om att vissa bara är aska och huruvida de döda blev glada över att vi kom och promenerade hos dem eller inte. Kanske störde vi?  Bäst att viska?

Medan mamman och pappan suktade efter ett dopp i havet fick lilla H aldrig nog av denna kyrkogårdsvisit. Men havet finns ju kvar och kan vackert vänta tänkte mamman och pappan, aningen tagna av den lillas allvar i stunden. Låt det ta den tid det tar, resonerade vi. Vad är viktigare än nuet?



Glad att vi gav oss den tiden...

❤️


... hennes semesterönskan...