Semester...

(null)

... vi lever i nuet...
Jag försöker.

Försöker lära mig av henne.
Som jag håller så högt.
Som jag vill lära mig av.

Hon som inte ser några hinder.
Som vill göra det hon vill.
Och hon vill göra det nu.

Så många gånger hon bett om kvällsfika på klipporna denna ljuvliga sommar. Lika många gånger har jag sagt nej, vi får ta det en annan kväll. Med hänvisning till tiden. Ni vet kvällsdusch, godnattsaga etc och "vi ska ju upp imorgon...". Etc etc.

Herre Gud!
Skäms på mig.
Det är inte så hon vill leva sitt liv.
Det är inte så jag vill leva mitt liv.
Inte.

Så när hon frågade igår, efter middagen, så sade jag ja. Eller nej, jag sade Självklart!
Det är så hon vill ha det. Så hon vill leva sitt liv.
Så jag vill leva mitt liv. Med ja och självklart och inte massa måsten.

Jag tränar på det.
Jag började igår. Igen.
Med en av mina förebilder som läromästare.

Jag tog äldsta och yngsta hjärtat med mig till klipporna. Med dricka, kolakakor och salta pinnar. Vi frös som hundar men vi hade det så mysigt. Med lite krig om sista kolakakan.
Och, vi såg en isbjörn i koppel.
Det var spännande.


Här och nu...

❤️


... och nej, jag vann inte slaget om kolakakan...

Vi har turen...

(null)

... att bo nära havet...
Väldigt nära.

Så nära att vi sällan spenderar timmar på stranden. Istället går vi mer och badar för att sedan gå upp till altanen och trädgården igen. Ganska nytt för mig som spenderat hela min barndom på klipporna under sommarhalvåret. Och som gett mina barn samma barndomsminnen. Tills vi flyttade hit.

Nu går vi ner och badar. Och går hem.
 Vi går ner och fiskar krabbor. Och går hem.
Vi går ner och fikar. Och går hem.
Vi går ner och spelar strandtennis.
Och går hem.

Men så har hon blivit stor i mångt och mycket.
Vill gärna, som alla andra tonåringar, vara ifred, sitta med sin iPad, kolla Facebook, Instagram, snapchat, Musically och allt vad det heter. Jag har förresten allt numer. Inte för att jag har ett behov, men för att jag vill kunna delta i hennes värld. Tack och lov för äldre syskon som inviger mig i alla dessa "världar".

Jag känner mig glad, och faktiskt lättad på något vis, över att lilla H vill ha just denna egentid som de flesta tonåringar vill, behöver och bör få ha. Vissa av er förstår min lättnad, vissa av er undrar kanske hur jag menar. Jag menar bara att jag känner mig lite lättad över att det mesta inte är så annorlunda. Jag knäpper folk på näsan lite överallt och varstans, människor som tror att annorlunda är tokigt, konstigt, svårt och allt vad jag kan få höra. Jag säger alltid - alltid - att Herre Gud och himmel och plättar, det är människor vi pratar om och människor är olika. Låt det vara så. Människor är i mångt och mycket lika. Men lika ofta är de olika. Funktionsvariation eller inte. Många tror att allt, exakt allt, är annorlunda om man har en extra kromosom. Så är det inte. T ex inte vad gäller tonårshäng.

Men tonårshäng inomhus medför att jag blir stressad av mitt barns stillasittande, innesittande. Med Lilla H som med mina andra hjärtan. Jag försöker hitta på "aktiviteter" i lagom utsträckning att få med henne på. Därför packade jag kylväskan häromdagen, sade att vi går till stranden och solar och badar och bara hänger några timmar. Äldsta hjärtat, yngsta hjärtat och jag. 


- Som när ja’ var liten och vi bodde i andra huset?

- Precis.

- Jaaaaaa! 


Så det gjorde vi.
Ett par timmar solade, badade och fikade vi.
Idag ville hon ha repris. Med lunch.


- Det är så himla mysi’t mamma...


Det var det.
Även om både bad, fika, lunch och bad igen var avklarat inom loppet av en timme så var det himla mysigt. Kvar blev vi med Bamsetidning och högläsning av Nils Karlsson Pyssling. Hon blir irriterad när jag nästan somnar när hon läser för mig. Jag förklarar att det är så himla mysigt att lyssna till henne när hon läser att jag kopplar av så till den milda grad att jag slumrar till lite.


- De’ är bra mamma.
Koppla av du. Du har ju semester nu...


Lilla hjärtat...

❤️


... vårt tonårsenvisa lilla hjärta... 


Som ett omen...

(null)

... kom det på posten...
Som tröst.

Efter senaste tidens ledsenhet över blickar, efter senaste tidens undran om varför just hon har en extra kromosom och efter gårdagens plötsliga uttryck kom presenten och framförallt orden skrivna med kärlek som en stor tröst. 

Igår sade lilla H något jag inte hört tidigare. Tack och lov har jag inte hört orden tidigare och jag hoppas att hon aldrig, aldrig, aldrig mer känner att hon behöver uttrycka sig så. Eller, att hon framförallt aldrig mer kommer att känna sig så som hon beskrev. 

Hon skulle berätta något. Jag minns inte vad.
Hon hittade inte de rätta orden. Det händer mig ofta. Jag suckar mest åt mig själv och tycker att jag kanske är aningen ofokuserad nu och då och mest hela tiden.  Hedvig blev arg och ledsen på sig själv. Tog sig för pannan och utbrast i förtvivlan:


- Mäh! Åååååhhhh...
Ja’ känner mej dum i huve’t ja’....


En isande känsla landade i hela mig.
Var har hon fått detta uttryck ifrån? Vem kan ha planterat de orden i hennes vackra själ? Vem i helvete - rent ut sagt - kan ha utsatt henne för detta fruktansvärda uttryck?!

Jag vet. Det behöver inte ha varit någon som sagt så till just henne . Det kan vara Jocke & Jonna på Youtube. Det kan vara någon annan "stjärna" i cyberspace - hon är en fena på att googla, lilla H. Men ändå. Den isande känslan fick ett stadigt grepp om hela mitt känsloregister.


- Men lilla älskade Hedvig, vad säger du...?

- Att ja’ känner mig dum i huve’t...

- Men du...
Ingen, INGEN, är dum i huve’t.
Allra minst du.

- Varför?

- För att du är en av de klokaste jag vet.

- Tack mamma.

- Har någon sagt så till dig?

- Tyst nu.


Punkten är satt.
Jag kan inte fråga mer. Inte nu.
Jag får fortsätta undra och fundera.
Kanske får jag svar. Kanske inte.

Så kommer posten.
Från äldsta kusinen med man och litet hjärta.
De har en Ica-affär. Ica har gjort armband. På armbandet står:

Alla är olika
Olika är bra


Ett sådant armband ligger i kuvertet till Hedvig. Hur ofta får man ens ett handskrivet kuvert längre? I kuvertet ligger också ett litet brev. Ett handtextat brev som jag inte kan läsa högt utan att rösten bryts och tårarna kommer.


Var stolt över den du är!
Vi älskar dig precis som du är ❤️
Kram från fam Börjesson


Nu rinner tårarna igen förresten.


Av hur orättvist det är...

❤️


Men också av tacksamhet över hur många som älskar just vår lilla Hedvig...




(null)



(null)

(null)