Vi samtalar...

 
... om ditte & datten...
Om livet.
 
 
- När ja´ blir stor ska ja´ flytta till Karlstad.
 
Säger hon och tittar allvarsamt på mig med sina stora, bruna, vackra ögon. Djupa som brunnar.
 
 
- Jaha? Varför ska du flytta till Karlstad?
 
- Jaa... ja´ vet inte. Ja´ vill de.
Vill ni hälsa på mig då?
 
- Jättegärna vill vi hälsa på dig i Karlstad!
Vad ska du göra på dagarna då?
 
- Jaa... ja´ tänkte leka lite.
Och baka lite. Tills ni hälsar på mig.
 
- Mysigt.
Får vi sova över hos dig då?
 
- Gärna får ni sova över hos mig mamma.
 
 
 
 
Livet. Det framtida livet...
 
 ❤️
 
 
... som oroar mig så mycket...
1 Anonym:

skriven

Jag hoppas ni låter henne flytta vart hon vill. Och att ni inte tvingar in henne på grupp bostad. Utan om hon kan så kan hon få stöd av boendestöd tex. Har tyvärr i mitt yrke sett för många med tex downssyndrom och andra utvecklingsstörningar som bara behöver personal så som bonde stöd fungerar och andra har klarat sig själva med godman. Sen att klara sig helt utan stöd har jag inte stött på någon med downs som gjort. Därför jag är skarp i tonen

Svar: Jag uppfattat dig inte som skarp i tonen. Kanske för att det för mig är självklart att Hedvig ska flytta dit hon vill den dagen det blir aktuellt. Mina ord handlar inte om att vi på något vis vare sig vill eller ska bestämma åt henne, inlägget handlade om att dela några av Hedvigs egna tankar kring framtiden (och de är många) och också om oron jag känner inför hennes framtid (och den oron handlar om rädslan för utanförskap, den utsatthet en funktionsvariation kan medföra etc).
Alla som har Downs syndrom är inte stöpta i samma form, alla är inte i behov av samma stöd etc. Några behöver mer stöd än andra och bör då få det. Var mitt lilla hjärta är då hon är flygfärdig återstår att se och är inget vi idag kan förutspå. Varje mamma och pappa gör det de tror är bäst för sina barn, och alltid av kärlek.
Önskar att du inte var anonym i din kommentar...
Jessica

2 Karin:

skriven

Nu är jag hemma igen efter härliga dagar i sommarstugan, och har läst ifatt!
Stora Hedvig och jag har samma obehag för raketer. Jag låser in mig på toa vid tolvslaget så jag slipper uppleva eländet!
Detta året var vi som sagt i sommarstugan långt in i skogen, och då hördes det raketer på avstånd. Det kunde JAG tolerera!
Kramar till er båda!
Karin

Svar: <3
Jessica

Kommentera här: