Psst...

 
 
... jag har fått en visp...
Den finaste.
 
Sant. Finare än alla andra vispar i världen.
Vi pratar unik design.
 
Och hon har gjort den själv. I slöjden.
Jag kommer le varje gång jag använder den.
 
 
Min fina visp...
 
❤️
 
 
... som jag fått av min fina flicka...

Jag fick mig en törn...

 
... å´ Hedvigs vägnar...
Ont.
 
Det är ungefär så det känns. Ont.
Ledsamt. Sorgligt. Oroligt.
 
Orättvist. Så känns det också.
Men tack vare fina, ansvarsfulla pedagoger blir det nog ändå rättvist.
De ser, de grubblar för att förstå, de tar hjälp av annan expertis, de agerar och de vill väl.
De vill henne så väl. Det är rättvist.
 
Klumpen i halsen växte sig stor.
Varför kan jag aldrig, aldrig skärpa mig?
Valde att nicka och humma.  Kunde inte prata. Jag till och med log.
Varför log jag ens? Jag blev ju ledsen. Då brukar man inte le.
Jag är som en öppen bok. Alla känslor utanpå. Kanske är det därför jag aldrig någonsin tycks växa i den där rustningen jag många gånger så väl skulle behöva?
 
Det är ett elitistiskt samhälle vi lever i. En elitistisk värld.
Jag ogillar det. Mycket. Jag tycker det är orättvist.
En elitistisk värld har fel fokus.
Tycker jag.
 
Kanske är det därför jag älskade tillvaron i Tanzania?
För att livet där handlade om att vara, om att ge, om att tycka om.
MItt i all fattigdom, sjukdom, strävan och eviga slit som vi i vårt elitistiska samhälle inte ens är i närheten av,  fanns det. Det att man tar hand om varandra, det att man hjälps åt, det att man ger fast man inget har.
Idag, när jag gick sönder lite, längtade jag extra mycket tillbaka till livet i Tanzania.
 
Här är livet också strävsamt och hårt. Jag säger inte annat. Men på ett annat vis.
Hårt som i kallt, som i hårda värden. Hårt som elitistiskt. Hårt som i kravfyllt.
 
Vissa lever upp till kraven med bravur - heja dem. Eller?
Andra lever upp till kraven men betalar med ohälsa.
Heja dem också. Eller nej förresten.
 
Så har vi en skara människor som inte alls lever upp till de hårda krav och värden som prisas så högt i vår elitistiska värld.  Men som besitter ett antal mjuka värden som stora delar av världen har tappat någonstans på vägen.
Tappat i sin strävan efter... vad?
 
Denna skara människor som är så till bredden fyllda av kärlek, omsorg, välvilja, godhet och snällhet äger också en stor portion klokskap. Värden som borde prisas. Denna skara människor som genom sin blotta existens från födseln fått slåss för sin rätt att få vara och leva i denna värld - på sina egna villkor. Heja dem. Heja verkligen dem. Och alla som ser och vägleder dem för att livet ska bli bra. Heja dem också. Bra och rättvist.
 
För vad gör det med människor som kämpar men inte uppfyller kraven? När ribban ständigt ligger för högt? Det gör att mjuka, fina, vackra, kärleksfulla och goda själar tappar sin självkänsla. Förlorad självkänsla är det minsta dessa själar behöver i vår hårda värld. Varför, varför, varför värdesätts inte de mjuka och kreativa sidorna mer?
 
 
 
Jag känner mig så ledsen...
 
 
 
... även om just lilla H fångas upp...
 

Hon...

... kommer med gåvor...
Från hjärtat.
 
Gåvor fyllda av kärlek.
Som en krok snidad som ett hjärta.
Gjord i träslöjden.
 
 
- För att du älskar hjärtan mamma...
 
- Det gör jag gumman.
Men mest älskar jag dig.
 
- Va´?! Mig?!
 
- Ja dig.
 
- Jaha...
 
- För att du är den du är.
 
- Åh! Tack mamma...
 
 
 
 
Hela lilla H är som en gåva...
 
❤️
 
 
... fylld till bredden av kärlek...