Hon besitter en förmåga...

... att uttrycka lycka...
För minsta lilla.
 
En förmåga att både känna och uttrycka lycka som jag kan känna mig lite avundsjuk på. Hundra procent ärlighet åt alla håll och kanter är hon, vår förunderliga lilla flicka.
 
Jag ska försöka komma ihåg det nästa gång svordomarna viner i rummet hon befinner sig i. Jag ska komma ihåg att fnissen och skratten och lyckan är lika hundraprocentigt ärliga och dessutom många gånger fler. Och om svordomarna kommer av ingenting, så kommer lyckan också av ingenting. Eller, av det som de flesta av oss benämner som ingenting. Men detta ingenting är egentligen allting. Om man tänker efter.
 
För det som gör Hedvig rusig av lycka är stunder av här och nu. Stunder som i alla fall jag ofta missar för att jag rusar på, för att tankarna är någon annanstans. Stunder som faktiskt är själva livet och som pågår just här och just nu.
 
 
 
Och det kan ju inte vara ingenting...
 
❤️
 
 
... det måste ju vara allting...
 
 
 
PS. Bilden är från en fikapaus med nybakta bullar i vintersolen i pulkabacken igår. Där och då kände hon sig så lycklig i livet att hon måste skratta högt. Jag är lycklig att just hon är just min... DS.

Kommentera här: