Hon besitter en förmåga...

... att uttrycka lycka...
För minsta lilla.
 
En förmåga att både känna och uttrycka lycka som jag kan känna mig lite avundsjuk på. Hundra procent ärlighet åt alla håll och kanter är hon, vår förunderliga lilla flicka.
 
Jag ska försöka komma ihåg det nästa gång svordomarna viner i rummet hon befinner sig i. Jag ska komma ihåg att fnissen och skratten och lyckan är lika hundraprocentigt ärliga och dessutom många gånger fler. Och om svordomarna kommer av ingenting, så kommer lyckan också av ingenting. Eller, av det som de flesta av oss benämner som ingenting. Men detta ingenting är egentligen allting. Om man tänker efter.
 
För det som gör Hedvig rusig av lycka är stunder av här och nu. Stunder som i alla fall jag ofta missar för att jag rusar på, för att tankarna är någon annanstans. Stunder som faktiskt är själva livet och som pågår just här och just nu.
 
 
 
Och det kan ju inte vara ingenting...
 
❤️
 
 
... det måste ju vara allting...
 
 
 
PS. Bilden är från en fikapaus med nybakta bullar i vintersolen i pulkabacken igår. Där och då kände hon sig så lycklig i livet att hon måste skratta högt. Jag är lycklig att just hon är just min... DS.

Det gick så bra...

 
... hos hjärtläkaren...
Fantastiskt.
 
Så sade han.
Att det ser fantastiskt bra ut.
Lättnad.
 
Lättnad och en allt igenom härlig onsdag.
Härlig för att vi kunde andas ut.
Härlig för att vi inte ska tillbaka förrän om två år.
Härlig för att vi tillbringade eftermiddag och kväll hos fina, fina storebror och hans lika fina, fina Mikaela.
 
Hedvig hade en present med sig. En egengjord. En present som tagit flera veckor att göra, i träslöjden. En nyckeltavla med två krokar för Ludvigs nycklar, två för Mikaelas och en för bilnyckeln. Stolt överräckte hon den och stolt tittade hon på den där den genast fick pryda deras vägg. Att känna sig stolt är fint. Att få någon att känna sig stolt är fint. Kärlek.
 
Prat om jobb, skola, masaier, resedrömmar, andra drömmar, husdjur, mat och ja, prat om själva livet helt enkelt. Prat blandat med skratt, fika, fotovisning och middag. Härligt. Kvalitet.
 
Varenda minut tillsammans med dem njöt jag. 
Lycklig inifrån och ut i deras närvaro.
 
 
 
En bättre onsdag helt enkelt...
 
❤️
 
 
... kärlek...

Dagen för tretton år sedan...

 
... är en av de värsta i mitt liv...
Oro.
 
Idag är det 13 år sedan lilla H fick livet tillbaka.
13 år sedan hon lagade sitt då jordgubbsstora lilla hjärta.
Det lilla hjärtat som rymmer så oändligt med kärlek.
 
Yttepytteliten och skör.
Mager och trött.
Leende.
 
Det var så vi lämnade vårt yngsta hjärta i händerna på hjärtkirurgen.
Utan att veta om vi skulle få tillbaka henne. Utan att kunna tänka de mest fasansfulla tankarna hela vägen ut. Utan att ha ett val. En operation var enda möjligheten att få behålla livet. Det lilla livet som nyss börjat spira. Det lilla livet som vi älskat så högt från allra första stund.
 
Tacksamheten vi känner för att du finns kvar hos oss går inte att i ord beskriva.
Inga aldrig så översvallande och utmålande ord täcker in våra känslor för dig lilla Hedvig.
Du lilla genomkloka och ända in i själen vackra skapelse är den mest äkta lilla människa som finns.
Vi älskar dig gränslöst och kommer alltid göra allt som står i vår makt för att skydda dig mot all världens elakheter.
 
Idag, på själva årsdagen, ska vi tillbaka till hjärtmottagningen för en årlig koll.
Inget tyder på något "fel", ändå smyger sig oron in. Bara att kliva in i sjukhusets entré skapar oro ända in i märgen. Hjärtklappning och en förvirrad blick infinner sig på mig - jag känner det tydligt. Försöker bemästra och behärska. Det brukar gå sådär. Så många tårar, så mycket oro vi avhandlat i detta sjukhus korridorer och kulvertar. Det sitter kvar fast det är så länge sedan.
 
 
 
Tack lilla H, för att du kom till oss...
 
 
 
... och tack för att du valde att stanna hos oss...