Klockan 23:04...

 
 
... kom messet...
Hon längtade.
 
Efter två lyckliga facetimesamtal kom ett tredje, mer dämpat. Pratade i oändlighet. Ville inte lägga på. När vi till slut lade på hade hon tårar i ögonen och rösten brast. Men hon lade på. Skulle sova.
 
En timme gick och vi tänkte att nu så, nu har hon somnat. Och när hon vaknar är det en ny dag, hon är pigg och allt känns roligt igen.
 
Men så kom raderna. 
Hon ville inte sova där, hon ville sova hemma.
Jag ringde lägerledarna och susade sedan iväg tio mil i natten. Hämtade en liten H som var lycklig över kvällen som varit rolig, men också lycklig över att få komma hem igen. Jag sade att vi kan åka tillbaka idag, vara med på utflykten som verkade så rolig och ja, kanske sade hon innan hon somnade i sin egen säng klockan två inatt. Imorse kändes det annorlunda. Hon gick direkt till sitt schema och plockade bort lägerlapparna. Hon provar gärna nästa gång istället sade hon.
 
 
- Ja' gråt under täcket mamma...
 
 
Lilla gumman.
 
 
 
Det kommer fler läger tänker vi...
 
❤️
 
 
Och imorgon äter vi köttbullar, potatismos, sås och lingon. Som sagt. 
 
 
 
1 Karin:

skriven

Att sova borta är inte lätt! Speciellt inte på okänd plats. Vad är 10 mil? Underbart att kunde hämta!
Kramar Karin

Svar: Precis! Känner igen mig så väl!Och ja, vad är tio mil hit eller dit när allt kommer omkring?
Vi hade det på känn, det där med hämtandet.
Kram
Jessica

Kommentera här: