Hon säger hej då...

 
... på sitt kärleksfulla vis...
Tiden är ogreppbar.
 
Ett år.
Hur långt är ett år?
Det undrar hon och jag svarar.
Svarar att det är hösten, vintern, våren och sommaren. Sedan har det gått ett år.
 
Oj, säger hon.
 
- Det känns länge.
Det känns som om jag kommer gråta.
 
Jag säger att man får gråta.
Att man kan längta och sakna så mycket att gråten kommer. Att det är okej. Att det ofta känns bättre när tårarna runnit en stund. Det är alltid okej att gråta om man  vill och behöver det. Säger jag.
 
Fina, fina Johanna reser idag.
Hon reser till Tanzania och alla hon älskar där.
I ett år har hon tänkt sig att bo med sina vänner.
Jag tycker det är fantastiskt.
 
Fantastiskt att hon följer sitt hjärta och gör det hon vill. Fler borde göra det. Följa sitt hjärta.
Här hemma blir det tomt.
Lilla H har svårt att greppa.
Ett år.
 
Hon skiner upp och säger glädjestrålande att vi ju kan åka och hälsa på någon dag. Jag menar att det är väldigt långt att resa för en dag eller två eller tre.
 
 
- Mäh!
Vi HAR ju åkt till Tanzania!
Vi kan åka igen mamma, ja' lovar!
 
 
Hon skriver till Johanna.
Hon skriver också till Felisian som äger nästan hela hennes kärleksfulla hjärta. Och till Mama. Mama som fick en höna av oss och som hon valde att kalla för Hedda.
 
Tänk att vi har vänner på andra sidan jorden och som kommer bli glada över Hedvigs brev.
 
 
Johannas liv följer vi med spänning...
 
 
❤️
 
 
... ett år och det är okej att gråta...

Kommentera här: