Tretton år...

 
... och hon är på "gården"...
Stort.
 
Extra stort just nu då vi anar en plötslig osäkerhet att göra och prova nytt. Kanske inbillar vi oss, kanske inte. Det är nackdelen med hela tiden vara observant, att man kan inbilla sig saker i sin otroliga rädsla att missa något då förmågan att förmedla det man känner inte alltid är helt självklar. Osäkerheten känner vi inte igen, men så ändrar man sig under livets gång - det gör vi alla.
 
Kanske har det med de känsliga tonåren att göra?
Kanske har det med ingenting alls att göra?
Jag vet inte. Men jag anar ett motstånd. 
 
Så ringer finfina bästis Emil.
 
 
Henke å' jag är på väg nu, vill du följa med?
 
 
Det vill hon gärna!
Hon avslutar leken med kompis Tuva, säger att hon ska till gården och att Tuva gärna får följa med när hon också har fyllt tretton år. Det vill Tuva.
 
Hedvig hämtar sin mobil, får 20 kronor och undrar vad hon ska med dem till. Jag säger att hon får handla i caféet, att Emil och Henke får visa henne hur de brukar göra. Hon tycker det är konstigt att man kan få köpa fika på en onsdag.
 
 
- De' var konsti't å' lite busi't mamma!
Men trevli't tycker ja'...
 
 
Storebror med flickvän körde till "gården".
Jag känner mig tårögd och fånigt lycklig.
 
 
 
Malligt...
 
❤️
 
 
Så mycket roligt med att vara tretton år...

Klockan 23:04...

 
 
... kom messet...
Hon längtade.
 
Efter två lyckliga facetimesamtal kom ett tredje, mer dämpat. Pratade i oändlighet. Ville inte lägga på. När vi till slut lade på hade hon tårar i ögonen och rösten brast. Men hon lade på. Skulle sova.
 
En timme gick och vi tänkte att nu så, nu har hon somnat. Och när hon vaknar är det en ny dag, hon är pigg och allt känns roligt igen.
 
Men så kom raderna. 
Hon ville inte sova där, hon ville sova hemma.
Jag ringde lägerledarna och susade sedan iväg tio mil i natten. Hämtade en liten H som var lycklig över kvällen som varit rolig, men också lycklig över att få komma hem igen. Jag sade att vi kan åka tillbaka idag, vara med på utflykten som verkade så rolig och ja, kanske sade hon innan hon somnade i sin egen säng klockan två inatt. Imorse kändes det annorlunda. Hon gick direkt till sitt schema och plockade bort lägerlapparna. Hon provar gärna nästa gång istället sade hon.
 
 
- Ja' gråt under täcket mamma...
 
 
Lilla gumman.
 
 
 
Det kommer fler läger tänker vi...
 
❤️
 
 
Och imorgon äter vi köttbullar, potatismos, sås och lingon. Som sagt. 
 
 
 

Med fniss som bubblar...

 
... i hela kroppen...
Susade hon iväg.
 
Herre Gud och himmel och plättar.
På sitt första helgläger.
Två nätter.
 
Fjärilar i magen och nervositet.
Lyckliga sockerdricksbubblor i hela kroppen.
 
 
- Ja' är så stor nu mamma!
 
 
Så säger hon och slånger med sitt långa vackra hår.
 
Hon packar nattlampan, necessären med viktiga grejer. Bodyshoprodukter, boken om Marcus & Martinus, sussfilten och delfinen. Hon packar också kläder, popcorn och mjölkchoklad. Allt medan hon ömsom fnissar, ömsom kramar och pussar mig samtidigt som hon bedyrar mig sin kärlek, säger att hon kommer sakna oss. Vi säger samma sak tillbaka, säger att vi finns här och att vi hoppas och tror att hon kommer få jordens roligaste helg med djurpark, bowling och bus. Hon säger att hon inte kan basta med pappan idag. Och inte imorgon. Men på söndag. På söndag ska de basta de två.
Som de brukar.
 
 Några pussar, en hastig kram och sedan först in i bilen. I hörnet. Så klart. Hedvig älskar hörn.
 
Ett par mil därefter skickar hon en lycklig snap till storasyster. Det bådar gott.
 
 
Hon är lycklig, mallig, pirrig, nervös, orolig, stor och liten på en och samma gång. 
 
 
 
Stort med läger...
 
❤️
 
 
 
På söndag äter vi köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon till middag...