Klockan 23:04...

 
 
... kom messet...
Hon längtade.
 
Efter två lyckliga facetimesamtal kom ett tredje, mer dämpat. Pratade i oändlighet. Ville inte lägga på. När vi till slut lade på hade hon tårar i ögonen och rösten brast. Men hon lade på. Skulle sova.
 
En timme gick och vi tänkte att nu så, nu har hon somnat. Och när hon vaknar är det en ny dag, hon är pigg och allt känns roligt igen.
 
Men så kom raderna. 
Hon ville inte sova där, hon ville sova hemma.
Jag ringde lägerledarna och susade sedan iväg tio mil i natten. Hämtade en liten H som var lycklig över kvällen som varit rolig, men också lycklig över att få komma hem igen. Jag sade att vi kan åka tillbaka idag, vara med på utflykten som verkade så rolig och ja, kanske sade hon innan hon somnade i sin egen säng klockan två inatt. Imorse kändes det annorlunda. Hon gick direkt till sitt schema och plockade bort lägerlapparna. Hon provar gärna nästa gång istället sade hon.
 
 
- Ja' gråt under täcket mamma...
 
 
Lilla gumman.
 
 
 
Det kommer fler läger tänker vi...
 
❤️
 
 
Och imorgon äter vi köttbullar, potatismos, sås och lingon. Som sagt. 
 
 
 

Med fniss som bubblar...

 
... i hela kroppen...
Susade hon iväg.
 
Herre Gud och himmel och plättar.
På sitt första helgläger.
Två nätter.
 
Fjärilar i magen och nervositet.
Lyckliga sockerdricksbubblor i hela kroppen.
 
 
- Ja' är så stor nu mamma!
 
 
Så säger hon och slånger med sitt långa vackra hår.
 
Hon packar nattlampan, necessären med viktiga grejer. Bodyshoprodukter, boken om Marcus & Martinus, sussfilten och delfinen. Hon packar också kläder, popcorn och mjölkchoklad. Allt medan hon ömsom fnissar, ömsom kramar och pussar mig samtidigt som hon bedyrar mig sin kärlek, säger att hon kommer sakna oss. Vi säger samma sak tillbaka, säger att vi finns här och att vi hoppas och tror att hon kommer få jordens roligaste helg med djurpark, bowling och bus. Hon säger att hon inte kan basta med pappan idag. Och inte imorgon. Men på söndag. På söndag ska de basta de två.
Som de brukar.
 
 Några pussar, en hastig kram och sedan först in i bilen. I hörnet. Så klart. Hedvig älskar hörn.
 
Ett par mil därefter skickar hon en lycklig snap till storasyster. Det bådar gott.
 
 
Hon är lycklig, mallig, pirrig, nervös, orolig, stor och liten på en och samma gång. 
 
 
 
Stort med läger...
 
❤️
 
 
 
På söndag äter vi köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon till middag...
 
 
 
 
 

Hon säger hej då...

 
... på sitt kärleksfulla vis...
Tiden är ogreppbar.
 
Ett år.
Hur långt är ett år?
Det undrar hon och jag svarar.
Svarar att det är hösten, vintern, våren och sommaren. Sedan har det gått ett år.
 
Oj, säger hon.
 
- Det känns länge.
Det känns som om jag kommer gråta.
 
Jag säger att man får gråta.
Att man kan längta och sakna så mycket att gråten kommer. Att det är okej. Att det ofta känns bättre när tårarna runnit en stund. Det är alltid okej att gråta om man  vill och behöver det. Säger jag.
 
Fina, fina Johanna reser idag.
Hon reser till Tanzania och alla hon älskar där.
I ett år har hon tänkt sig att bo med sina vänner.
Jag tycker det är fantastiskt.
 
Fantastiskt att hon följer sitt hjärta och gör det hon vill. Fler borde göra det. Följa sitt hjärta.
Här hemma blir det tomt.
Lilla H har svårt att greppa.
Ett år.
 
Hon skiner upp och säger glädjestrålande att vi ju kan åka och hälsa på någon dag. Jag menar att det är väldigt långt att resa för en dag eller två eller tre.
 
 
- Mäh!
Vi HAR ju åkt till Tanzania!
Vi kan åka igen mamma, ja' lovar!
 
 
Hon skriver till Johanna.
Hon skriver också till Felisian som äger nästan hela hennes kärleksfulla hjärta. Och till Mama. Mama som fick en höna av oss och som hon valde att kalla för Hedda.
 
Tänk att vi har vänner på andra sidan jorden och som kommer bli glada över Hedvigs brev.
 
 
Johannas liv följer vi med spänning...
 
 
❤️
 
 
... ett år och det är okej att gråta...