Vi går i skogen...

 
 
... igen...
Lycklig.
 
Hon är lycklig.
Jag är lycklig. Och snuvig. Igen.
Skogen gör mig snuvig och därför går jag sällan där. När jag ändå befinner mig i skogen håller jag mig lite i utkanten av den. Aningen rädd att gå vilse, aningen mer rädd att träffa på vildsvin. Sant. Jag är inte rädd hela tiden, inte alls. Bara emellanåt. Den mesta tiden smittas jag av Hedvigs iver, hennes idoga klättrande över stock och sten, hennes glittrande ögon och bubblande skratt.
 
Vi har åkt till skogen där vi bodde förut. Till skogen hon saknar emellanåt. Vi pratar om saknaden, om att den handlar om skogen och lekplatsen, om fina grannfamiljen Larsson med sina ljuvliga, nu stora, flickor och som alltid tagit så väl hand om Hedvig och resten av familjen, om närheten till mormor och om Hedvigs gamla dagis. Så pratar vi om att skogen finns kvar, att vi ju är där nu med goda smörgåsar, kaffe, saft och en och annan chokladboll, att lekplatsen plötsligt mest har småbarnsgrejer, att familjen Larsson ännu är våra goda vänner, att vi ju ses och tycker om varandra fast vi flyttat, om att mormor ju också flyttat och hade gjort även om vi bott kvar och också om att dagis är till för små barn.
Så säger hon, den lilla kloka:
 
 
- Fast ja' har mina kompisar nu mamma.
Tuva, Wille, Nova, Meja, Filippa, Juni, Wilhelm å' Oliver. De fanns inte förut. De finns nu. Ja' vill inte flytta tillbaka. Men ja' saknar skogen å' Elin å' Anna å' så.
 
 
Tänk hur det var ändå.
Att Hedvig inte fick vara med.
Att kompisarna försvann. Tittade.
Och här stod vi nu. En solig söndag.
Tillbaka på "brottsplatsen". 
Med matsäck och allt.
 
Som en revansch.
En vänligt sinnad revansch.
 
"De" ville inte ha oss och vi behöver inte dem.
Gott så. 
 
 
Skogen återvänder vi till. Den är allas.
Våra vänner återvänder vi också till. De är våra.
Jag fortsätter sträcka på mig och vara glad och omättligt stolt över att just Hedvig är just vår fina lilla flicka.
Så fin världen skulle vara med mer godhet.
 
 
I Lilla H bor bara godhet... 
 
❤️
 
 
... blandat med lite envishet och några svärord...
 
1 Sandra:

skriven

Hedvig och dina fina texter har blivit ett litet lyckopiller i vardagen för mig. Jag fnissar ofta åt alla härligheter hon säger. Klok är hon också er tjej. Tack för att ni delar med er! <3

Svar: Vad härligt att höra Sandra! Hon säger minsann härligheter den lilla <3
Jessica

Kommentera här: