Hon lovar dyrt och heligt...

 
... och gång på gång...
Att sluta svära.
 
Eller att sväret ska sluta som hon själv uttrycker det.
Älskade, ljuvliga, underbara, fantastiska, vackra och genomkloka lilla H, vars många och hemska svordomar kan provocera en till vansinne. Ofta så till den gräns att man är nära att tappa det. Tappa hela förståndet.
Man, det är alltså jag.
 
Men så får jag sansa mig.
Prata om det.
Igen.
 
Prata om att munnen får vara tyst om man inte kan säga snälla och trevliga saker.
Ibland håller hon med. Ibland svär hon ännu mer vid dessa otaliga pratstunder. 
 
 
– Nu har jag slutat svära mamma.
Jag svärde inte åt dig. Jag svärde åt internet bara.
 
– Fast det är inte heller okej.
Och det hjälper ju inte att svära åt internet.
 
 – Nä, ja´ vet mamma.
Det hjälpte inte ett enda dugg...
 
 
 
Undrar hur alla svordomar ens hittar in i den lilla ljuvliga själen?
Ännu mer undrar jag hur det är möjligt att de kan hoppa ut ur den vackra lilla själen?
Svordomarna och smultronmunnen passar inte ihop.
Punkt.
 
 
 
Det tycks inte finnas någon ände...
 
 
 
... och jag ogillar det mycket...
1 Linnéa:

skriven

Det är sant, mindre svordomar skulle nog hjälpa mycket i kommunikationsprocesser och så. Bra text! :) hittade din blogg på blogg.se's bloggspaning :)

Svar: Kul att du hittat hit! Välkommen :)Visst är det så, att mindre svordomar och mer vänliga ord skulle göra "det mesta" lite trevligare. Som tur är sprider lilla H sina älskvärda komplimanger mer än sina svordomar ;)
Jessica

2 Linnéa:

skriven

Ja alltså helt ärligt, jag tror att mindre svordomar ger mer positiv inställning.

ja men du det är ju perfekt! mina syskonbarn sprider ljus på min väg.

Svar: <3
Jessica

Kommentera här: