Som godnattsaga...

 
... läser vi en av dagböckerna...
Ofta.
 
Fotodagböckerna som funnits med sedan lilla H var två år. Dagböckerna som från början fungerade som hennes förlängda arm, som hennes röst och som hennes hjälp-jag. Då, när orden inte riktigt räckte till var de ett enormt stöd, en trygghet och en hjälp på traven då hon ville återberätta något hon varit med om. 
 
Bilder från dagis och bilder hemifrån.
Jag rörs till tårar varje gång jag bläddrar i dem.
Så små de var, alls mina barn. Små och ännu så oformade av livet. Rörd som sagt.
 
Ikväll läste vi just den första bilddagboken.
Den börjar med en rufsig och yrvaken Hedvig som fyller två år. Galet söt.
 
Jag säger mest Åh och Åh igen då jag ser dem.
Ebba elva år, i en pyjamas jag så väl minns, och söt som en docka, Ludvig nio år och också han toksöt med sina då långa, blonda och rufsiga lockar. Han i bara kallingar och linnet han kände sig så cool i. Och med alldeles för stora tänder i nioårsmunnen. Det är som att tänderna efter mjölktänderna liksom inte passar i barnamunnar. Och så tvååringen, bredbent, det rufsiga håret åt alla håll och kanter och toklycklig över paket och snören.
Hjärtat svämmar över.
Igen.
 
På en sida är jag med på bild.
Relativt ung, solbränd och ganska fin kan jag tycka så här med lite perspektiv. Men mest av allt är jag lycklig. Lycklig över livet, familjen och över mina fina barn som för det mesta tumlade runt mig var jag var. Ljuvligt.
 
Mina funderingar avbröts av lilla H:s funderingar.
 
 
- Va' ful du är mamma!
 
- Är jag ful?!
 
- Ja. Jätteful tycker ja'!
 
- Jaha... 
Men, tycker du jag är ful nu också?
 
- Ja. Du är ännu mera ful nu.
 
- Oj. Där ser man...
 
- Skoja...
Ja' älskar dej mamma...
 
 
 
 
Vilken tur ändå...
 
❤️
 
 
... att den fula mamman är älskad...

Kommentera här: