Som godnattsaga...

 
... läser vi en av dagböckerna...
Ofta.
 
Fotodagböckerna som funnits med sedan lilla H var två år. Dagböckerna som från början fungerade som hennes förlängda arm, som hennes röst och som hennes hjälp-jag. Då, när orden inte riktigt räckte till var de ett enormt stöd, en trygghet och en hjälp på traven då hon ville återberätta något hon varit med om. 
 
Bilder från dagis och bilder hemifrån.
Jag rörs till tårar varje gång jag bläddrar i dem.
Så små de var, alls mina barn. Små och ännu så oformade av livet. Rörd som sagt.
 
Ikväll läste vi just den första bilddagboken.
Den börjar med en rufsig och yrvaken Hedvig som fyller två år. Galet söt.
 
Jag säger mest Åh och Åh igen då jag ser dem.
Ebba elva år, i en pyjamas jag så väl minns, och söt som en docka, Ludvig nio år och också han toksöt med sina då långa, blonda och rufsiga lockar. Han i bara kallingar och linnet han kände sig så cool i. Och med alldeles för stora tänder i nioårsmunnen. Det är som att tänderna efter mjölktänderna liksom inte passar i barnamunnar. Och så tvååringen, bredbent, det rufsiga håret åt alla håll och kanter och toklycklig över paket och snören.
Hjärtat svämmar över.
Igen.
 
På en sida är jag med på bild.
Relativt ung, solbränd och ganska fin kan jag tycka så här med lite perspektiv. Men mest av allt är jag lycklig. Lycklig över livet, familjen och över mina fina barn som för det mesta tumlade runt mig var jag var. Ljuvligt.
 
Mina funderingar avbröts av lilla H:s funderingar.
 
 
- Va' ful du är mamma!
 
- Är jag ful?!
 
- Ja. Jätteful tycker ja'!
 
- Jaha... 
Men, tycker du jag är ful nu också?
 
- Ja. Du är ännu mera ful nu.
 
- Oj. Där ser man...
 
- Skoja...
Ja' älskar dej mamma...
 
 
 
 
Vilken tur ändå...
 
❤️
 
 
... att den fula mamman är älskad...

Vi latar oss och älskar att...

 
... sommaren tycks ha anlänt...
Äntligen.
 
Vill inte förflytta oss.
Vill bara vara hemma.
 
Höra vågskvalpet, se segelbåtarna utanför fönstret, leka lite, bläddra i ett magasin, ta en kopp kaffe, äta jordgubbar, ta ett dopp, äta en sen lunch, fira pappan som har födelsedag, leka lite till, prata lite med sonen långt bort i Afrika, blunda och vända ansiktet mot solen.
Som semester fast det "bara" är helg.
 
 
Vi gör minsta möjliga...
 
❤️
 
 
Njuter... 
 

Världens bästa läxa...

 
... från världens bästa fröken...
Idag.
 
Fröken som sett hur lilla H kämpat.
Idogt och flitigt har hon gjort veckans läxor, varje vecka. Terminen lång.
Svenska, matte, engelska och läsläxa. Och veckans mail.
Och någon redovisning på det.
 
Sällan gnälls det över läxor.
I alla fall inte om man ser till att göra dem i rättan tid. Så som när magen är påfylld och energidepåerna är på topp. Eller när just ingen lek eller annan aktivitet pågår. Eller för all del när timstocken piper efter överenskommen tid. Då går läxorna som på räls.
 
Mitt i all flit kan det ändå vara så att veckans läxa kan vara terminens allra bästa.
Fast hur ska man träna på något man redan är fenomenal på blev kvällens stora fråga. Svaret vi kom fram till var att det är bra att ha mycket av det roliga i livet. Då känner sig både knoppen och kroppen lyckliga.
 
 
 
Så nu studsar och myser vi lite extra några veckor...
 
 
 
Och tänker att fröken M precis alltid förstår vad som behövs...