Med beröm...

 
... godkänd...
Lilla H.
 
Idag är dagen hon höll sin redovisning.
Redovisningen om sin särskilda och speciella resa till Tanzania.
Hon höll den för alla små polare i klass F-6 och i klass 7-9. Och alla pedagoger.
 
Blyg? Aboslut.
Nervös? Definitivt.
En urladdning? Oh ja. Efteråt rann tårarna.
Mest av lättnad tror jag.
 
Hon hade valt de flesta av bilderna till sitt bildspel själv. Några stöttade jag upp med.
Hon hade definitivt valt orden till bilden. Budskapet och känslan hon vill dela med sig av, som hon ville förmedla.
 
Det var fint.
Jag längtar tillbaka. Det gör inte Hedvig.
"Det räcker med Tanzania nu. Snart kommer Ebba hem istället", säger hon.
Samtidigt som hon är väldigt glad över resan vi gjort.
Det är Hedvig i ett nötskal. Var sak har sin tid på något vis.
Nu är hon hemma igen och glad för det.
Punkt.
 
Bilden ovan är Hedvigs sista bild i sin presentation.
Den hon visade och läste innan tårarna kom och hon skyndade ut ur klassrummet.
 
 
Lilla hjärtat...
 
 
 
Systerkärlek...

Vi går till den...

 
... pyttelilla byn...
Bumilayinga.
 
Som uttalas "Bumlänga". Typ.
Det är dit vi går för att hämta vatten, för att lämna in någon powerbank eller för att köpa Chips Mayai.
Det sistnämnda en slags omelett med potatis i. Chips som i pommes frites. Fast mer stekta i olja än friterade kan jag tycka. Chips Mayai är gott. Har man tur kan man få det med tomat, lök och lite chili. Hedvig älskar inte Chips Mayai. Till henne kan vi köpa bara chips. Som i pommes frites. Till henne kan vi också köpa läsk. Hon, som vägrar äta sig mätt på maten som bjuds. Som vi "i smyg" stoppar i pastafjärilar, svenskt pulvermos - hujedamej - och en annan varma koppen. Och tacobröd med mildost. Allt lite sådär faktiskt, men som duger när man är hungrig och som definitvt fungerar som humörhöjande till hennes egen och vår belåtenhet.
 
Så vi går dit. Till Bumilayinga.
En varm och solig eftermiddag.
Vi är trötta, det märks på luften att vi är högt upp i bergen.
Vi går till det lilla hålet i väggen som faktiskt är en affär där man kan köpa allt.
Jo, det är sant. Till och med strumpor kan man köpa där. Det gjorde vi en dag då lilla H fått skoskav och vägrade gå en meter till. Ebba föreslog då att vi skulle köpa strumpor i den pyttelilla affären. Jag trodde först att hon skojade men verkligen, de har allt man kan önska sig. Imponerande.
 
Hedvig köpte en Sprite.
Satte sig ner och var nöjd med det.
 
En man från byn närmade sig oss. Han log.
Han tittade på Hedvig och log, och log ännu mer.
Tack och lov både tittade han och log på "rätt" sätt. På det sättet att jag inte behövde leta efter skalet som jag tänker ska skydda mig från att bli så oändligt sårad å´ lilla H:s vägnar. Vilken tur, hann jag tänka, eftersom det där skalet aldrig finns till hands när jag behöver det som mest...
 
Jag läser i dagboken:
 
"Han log igen, och sade att vi är en fin familj. Han släppte inte Hedvig med blicken och strax därefter kom han fram och frågade om det är något "problem" med Hedvig. Han menade verkligen inget illa med det, det kändes helt och fullt. Det handlade mer om knagglig engelska. Jag fann mig inte, men när Ebba sade att Hedvig har Downs syndrom sken han upp som en sol och sade att han känner till det. Sedan gick han också och köpte en Sprite. Jag hann tänka att han skulle "kompisdricka" tillsammans med Hedvig men han gick fram till henne och gav henne den. Rörande!. Mannen bad oss komma tillbaka imorgon eftersom han var tvungen att åka iväg. Det är som pappan hemma i Sverige brukar säga: hon gör avtryck var hon går..."
 
 
Vi gick tillbaka, de sågs igen.
De kramades och han bjöd lilla H på ännu en läsk. 
 
 
Det är en rikedom i sig...
 
 
 
... att möta människor...

När vi reste hem...

 
... och satt tio timmar på buss..
Och fyra på ett sunkigt hotell.
 
Då rockade man sockor runt om i världen.
Då var det internationella dagen för Downs syndrom.
Dagen då vi brukar festa loss på prinsesstårta.
 
Den här gången blev det annorlunda.
Vi provade att rocka skorna på bussen, lilla H och jag.
Vi hade ju inga strumpor på i värmen.
 
Men det blev himla knepigt med med varsin 33:a och varsin 36:a.
Inte helt bekvämt faktiskt. Inte heller helt lätt när man snabbt skulle av bussen för att köpa frukt eller skynda på toaletten. Livrädda att bussen skulle köra ifrån oss och vi skulle bli ståendes vid vägkanten långt ute i ödemarken.
 
Hemma rockade pappan och Ludvig sockorna.
I Tanzania höll Ebba ställningara från sitt håll.
Inte heller hon kunde rocka sockor, men väl skor.
 
 
För allas lika värde...
 
 
 
För att olika är fint...