46 år och...

 
... 165 dagar...
Gammal.
 
Då gjorde jag det.
Jag gjorde det jag drömt om att göra i många, många år.
Jag gjorde det jag tänkt att göra i många, många år.
 
Att drömma och tänka ger dock inte resultat.
Uppfyller inga mål.
 
Så jag anmälde mig.
Till Stockholm Marathon.
My God vad nervös jag har varit sedan dess.
Jag berättade det bara för pappan och barnen.
 
Så fick jag en bok av en god vän.
En bok om löpning för kvinnor. En fantastisk bok med träningsprogram och allt. Den kunde inte kommit mer lägligt fast hon ingen visste. Så jag tränade flitigt. Följde programmet. 

Åkte till Tanzania och bröt hela träningsprogrammet.
Hoppade på det igen då jag kom hem, skippade helt enkelt de tre veckorna vi var borta.
Fick en taskig infektion i foten och kunde träna halvdant. Men så är jag envis. Och i hyfsat god grundkondition.
 
Dagen D nämade sig och jag fick allt svårare att prata om dagen.
Jag har hellre låtsats som ingenting och tränat efter hälsa och förmåga.
 
Så kom dagen.
Igår.
 
Galet nervös under förmiddagen. Svårt att fokusera.
Pappan och lilla H åkte till Gröna Lund. Jag andades, peppade mig själv, kissade ungefär tvåhundra gånger och stegade sedan iväg. En härlig stämning och gemenskap mötte mig redan utanför hotelldörren. Alla löpare lika förväntansfulla. Lika nervösa. Lika peppande och stöttande. "Det går bra det här." och "Bara man tar sig runt." Och så.
 
För mig handlade det inte om att bara ta sig runt. Jag funkar inte så. Fick jag bara vara skadefri visste jag väl att jag skulle ta mig runt. Nej, för mig handlar det om  tid. Jag kan inte sluta mäta mig med mig själv. Dumt, jag vet. Men i vissa lägen bra. För mig handlade det också om att klara 42,195 km utan skador. Att bryta ett efterlängtat Marathon hade för mig varit en mardröm.
Mardröm.
 
Men jag behövde inte bryta. Jag klarade det. Och på en tid jag är nöjd med.
Och jag mådde bra hela vägen. Även om benen efter 35 km var som stumma pinnar och varje litet gupp i asfalten som ett oöverstigligt berg, så mådde jag bra. De vita strecken i gatan vid övergångsställen och mittlinjer fick mig att känna det som om benen skulle vika sig om jag var tvungen att "kliva upp" på dem. Istället fick jag parera så att jag slapp dessa i mina ögon där och då snudd på gigantiska nivåskillnader. Det gäller att hitta strategier. 
 
Så kom Stockholms Stadion.
Äntligen såg jag Stockholms Stadion.
Och då kunde jag öka lite hör och häpna.
Kroppen är fascinerande och helt fantastisk när det gäller ändå.
Inne på Stadion är det 195 meter kvar. 195. Galet långt där och då. Men det gick att öka lite till.
Väl i mål möttes jag av pappan och lilla H, pussar och kramar och en röd ros.
 
Svulten, svulten, darrig av för lågt energiintag gjorde jag en Hedvig på restaurangen senare på kvällen. Jag åt en gigantisk portion köttbullar, potatismos, gräddsås, råröda lingon och inlagd gurka á la min mormor. Hedvig fnissade åt min beställning och servitrisen gillade att jag tryckte i mig "mat" och inte en "fjompig sallad" efter lopp som detta. Pappan försökte få mig att äta upp alla tretton köttbullar. Det gick inte. Men nio försvann ner i gapet.
 
 
Hög på endorfiner...
 
 
 
... jag kommer le dygnet runt i minst en vecka...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 Anonym:

skriven

Imponerad och så inspirerad 👍

Svar: 😊
Jessica

Kommentera här: