Hon ringer och ringer...

 
... och ringer...
Nära och kära.
 
På Facetime.
Först Ebba imorse.
Pratade sig igenom heeeeela Ebbas frukost.
Om ditten och datten, om fuskspel, Ebbas vänner och om vädret. Mest om det regniga och ruskiga vädret Ebba visade hemifrån. Herre Gud och oj och vad vill Gud egentligen med detta ovädret över fina Ebba?! Så undrar lilla H. Eftersom som solen skiner så över just henne, just här i Spanien. Ebba äter upp sin frukost, berättar att hon ska till stan och kolla i affärer, kanske köpa kläder och Hedvig säger Jahaaa... och åhåååå... 
Sedan lägger de på.
 
Efter en halvtimme.
 
Så ringer hon mycket, mycket saknade Ludde Lurv.
Långt borta i Sydafrika. Fast jag egentligen inte får vara med på hennes face-timesamtal tränger jag mig in. Jag vill ju se honom. Höra honom. Min fina. Han fattas mig så oändligt. Hon ger med sig. Jag får vara med. Inte så mycket i bild. Det gör inget tänker jag. Bara jag ser och hör honom. Han pratar om safari, förkylningar, fem minusgrader på natten och jag känner att det är så nära nu. Så nära tills vi ses och fast han är tjugo år fyllda, lilla gubben, vill jag så gärna "snyta näsan", göra en kopp te och pussa pannan. Går det ens över någonsin?! Längtan och behovet menar jag. Nej. Jag tror inte det. Och jag unnar mig det.
Punkt.
 
Så ringer hon moster.
Ungefär 278 gånger ringer hon moster.
Jag förklarar att hon inte behöver ringa mer. Att moster L garanterat ringer upp när hon kan. När hon ser att lilla H ringt just ungefär 278 gånger.
 
Hon ger sig inte.
Forsätter ringa under promenaden ner till stranden. Samtidigt som hon "vloggar" (#teenager) och snubblar på allt, exakt allt, som kommer i hennes väg.
Och, ungefär precis som vi fällt upp alla solstolar, lagt alla handdukar till rätta, smort in oss med ännu mera solkräm, med mera, med mera, så får hon äntligen tag i moster L. Som sovit efter en natts barnvaktande. Som Hedvig har noll förståelse för. Så nu, där och då, fick moster L via Facetime hänga med på diverse turer på stranden. Flygplanen i luften, den roliga gubben som låter arg fast han bara säljer frukt (ananaaaaaas, pineaaaaaple, meeeelon, tuttifruuuutiiiii), mamman som släntrade upp från havet med mera mera.
 
Många, många, många minuter pratat de.
Till slut får jag stopp på samtalet.
Hot om batteri och så.
  Ni vet.
 
Så hemma. I huset vi hyr.
Vi hör henne. Hon babblar igen.
Hon har ringt Ebba och Johanna. Igen. 
De ligger dubbelvikta av skratt hemma i vår soffa. Hon är så rolig, lilla H. Hittar på upptåg. Jag får inte vara med. De är tjejligan förklarar Hedvig, där har jag inte tillträde. Ring själv en annan gång säger hon och ber mig gå ut. Stäng dörren, säger hon också. 
Punkt.
 
Vi äter middag och spelar Halvan-Yatzy.
Hon tar en dudch och vill ha skattjakt efter sitt lördagsgodis fast det är söndag. Så blir det.
 
Vi ringer Ludde, och ingen tjejliga i världen kan stoppa mamman från att vara med. Hon inser det. Ogillar men inser. Vi får inget svar. Han är ju ändå i Sydafrika och vi visste ju inte om vi skulle ha sådan tur. Hon köper det också. 
 
 
Stora tjejen...
 
❤️
 
 
My God vad hon har ringt runt idag...

Kommentera här: