Grönt passar ju...

 
... till grönt...
Säger hon.
 
Och pekar under den stora egenhändigt målade Musse Pigg-tavlan med grön bakgrund.
 
Där vill hon att pappan spikar upp de två bilderna på Ebba och Getrida.
En av barnhemmets tre "Getridor" som vi här hemma kallar för mellan-Getrida för att vi skall veta just vem som fick Hedvigs högt älskade och väldigt gröna grodpyjamas förra våren. Den som hängde på trekvart på Hedvig, som slutade mitt på vaden för att den var för liten men som hon också vägrade skiljas ifrån. Ända tills Ebba för första gången skulle resa till barnen i Tanzania.
 
Då gick det bra att skänka.
Hedvig tog sig en funderare under några dagar men kände sedan att det nog var dags att skiljas från den lilla, lilla gröna pyjamasen. Beslutsamt gav hon den till Ebba och bedyrade att  hon inte skulle ångra sig.
 
Och tänk så bra det blev.
Getrida blev lycklig över att få Hedvigs väldigt gröna grodpyjamas och Hedvig blev lycklig för att Getrida blev lycklig. En win-win-situation och vi ser att efter sitt första beslut har Hedvig inte svårt att skänka vare sig kläder eller leksaker hon inte längre behöver. Det är en fin egenskap att bära med sig genom livet tänker jag. Att man delar med sig av det man har och att man skänker det man inte behöver.
 
 
 
Delad glädje är dubbel glädje...
 
 
 
Om några dagar får Hedvig leka med mellan-Getrida och de andra barnen...

Jag vill helst...

 
... inte leka mer...
Punkt.
 
Men jag vet att jag måste. Till viss del.
Och att leka till viss del kan kännas okej. De flesta lekar kan kännas okej till viss del. Andra inte. Andra lekar kräks jag på. Jo, det är sant. Och jo, jag säger det högt. Det kanske gör någon upprörd, det kanske till och med gör någon arg. Men jag står för det. Jag har lekt och lekt och lekt i så otroligt många år, och nu vill jag inte leka mer.
 
Jag är lyckligt lottad som fått inte bara ett utan tre små ljuvliga knyten i min famn.
Att bli mamma är det absolut bästa som hänt mig i mitt liv, och att vara en bra mamma ser jag som min absolut främsta uppgift i livet. Så känner jag. Jag har alltid älskat, och älskar ännu, att ha mycket tid tilsammans med mina barn. Jag tillhör skaran som gärna arbetar deltid (om möjlighet finns) för att få mer tid med mina barn. Kanske blir någon upprörd för det också, vad vet jag. Men jag står för det med. Under många och långa perioder har jag haft möjlighet att arbeta deltid och då har jag tagit chansen. Och njutit av tiden med barnen.
 
När man är förälder leker man mycket. De flesta gör det i alla fall.
Och det har jag alltid tyckt om. Lekar varierar över tid, ändras i takt med barnens ålder. Oftast.
Med lilla H har lekarna också varierat över tid, men i snigelfart. Vissa lekar dröjer sig kvar år efter år efter år, tycks ha ett färdigt manus och det finns få möjligheter att kliva utanför det och förnya sig, för då är det helt enkelt inte samma lek längre. Då är det inte den leken lilla H så gärna vill leka. Därför håller jag mig till manus även om manus är flera, flera år gamla och jag kan rabbla dem utantill i sömnen.
Det är de här lekarna jag inte längre vill leka. Som jag kräks på.
 
Jag har ägnat så många timmar under hennes levnadsår till att komma på nya lekar. Men nytt kan vara svårt och blir inte alltid så bra och så roligt som jag tänkt och trott. Och att leka ska ju vara roligt. Det är ju det som är själva vitsen med lekan. Jag har också ägnat så många timmar under hennes levnadsår till att komma på något sätt att förhålla mig till dessa lekar som mer och mer tenderar att få mig på dåligt humör. Ett sätt att slippa få ett bryt och bli den galna mamma som jag där och då känner mig som. Hon som tappar det ni vet. Ett sätt att komma undan, utan att för den sakens skull såra mitt lilla hjärta. Jag har inte haft så stora framgångar kan jag erkänna.
 
Men jag kan ha kommit på det.
Jag kan ha hittat ett nytt sätt att umgås och spendera tid tillsammans på.
 
Vi kan träna tillsammans!
Jag älskar att träna och Hedvig älskar att träna.
Hedvig är på väg att bli stor och orkar hänga med mer än 300 meter på löprundan som hon gjort då och då i flera år. Hedvig har upptäckt gymmet med löpband, crosstrainer, armhävningar och sit-ups. Hon har upptäckt 25-minuters passen i afrodans, i yoga, i multiträning och mycket mer.
Vi är i en ny fas.
 
Vi kan ha hittat vår grej som kan ge oss en ny sorts kvalitetstid tillsammans.
En sätt att umgås på där vi har riktigt kul tillsammans.
Och mysigt och "tjejigt" då vi duschar och bastar tillsammans efteråt.
Finemang helt enkelt.
 
Och med träning kommer glädje, lust och energi.
Glädje, lust och energi som jag utan problem kan tänka mig att lägga på de lekar som trots allt ännu lever kvar i lilla H. Lekar jag anar sakteliga ebbar ut och ersätts av storabarns- och till viss del rentav tonårsintressen.
Vi är  nog delvis är på väg in i en annan fas i lilla H:s liv och jag välkomnar den med glädje.
 
 
Jag vill ju vara tillsammans...
 
 
 
 
Men jag vill verkligen inte rabbla förutbestämda dialoger med legogubbar och så...

Måndag och ...

 
... ny vecka...
Lördag.
 
Höjdpunkten denna veckan.
Nu har vi nedräkning på jag säga. Flera gånger om dagen räknar vi.
Vi räknar och konstaterar att det inte är många dagar kvar tills vi påbörjar vårt livs äventyr.
 
En väska proppfull med kläder och leksaker är klar.
De andra väskorna är påbörjade. Vi viker, viker om, packar i, väger, packar ur och ja, så ungefär håller vi på.
 
Men först är det hemkunskap, idrott, taxi hem, fotboll, lektion med 3A, fritids, träslöjd, taxi hem igen, mera 3A och mera träslöjd, fritids, simskola, bad med klassen, taxi hem och fredagsmys poängterar lilla H som är en mästare på att njuta av livet. Det livet som pågår här och nu. Hon tar en sak i taget och jag är lite avis på det.
Det är inte vad jag är duktigast på får jag erkänna.
 
 
 
Fem dagar kvar...
 
 
 
 
Och fina Ebba vill att vi tar med godis, bullar och ostbågar...