Så nervös att...

 
... tårarna syntes i ögonvrån...
Magont.
 
Vår vackra lilla tärna.
I skolans stora luciatåg.
För andra året i rad är hon med.
 
Hon har tränat på sångerna. Kan dem alla utantill.
Hon har också tränat på att sjunga högt och tydligt, med variation i rösten.
Eller, upp å´ ner me´ rösten som hon själv säger.
Och hon klarade det - med bravur.
 
Mina ögon tårades.
Av stolthet, mallighet och innerlig lycka över hennes lycka.
 
Längst fram, bredvid den vackra Lucia, stod hon.
142 centimeter lång och med en röst som hördes över alla.
 
Vissa av er förstår precis hur mina tankar for i huvudet.
Vissa av er förstår precis hur det knep i hjärtat när det som bäst svämmade över av stolthet.
Vissa av er förstår kanske inte alls storheten i det jag berättar.
Det gör ingenting. Alla kan inte förstå alla och det är gott så.
Men jag, jag är så lycklig för just hennes skull.
 
 
Och för vår skull...
 
 
 
... tänk att just vi fick just denna lilla modiga flickan...
 
 
 
   

Kommentera här: