Det är vid Nutellan...

 
... jag spricker...
Blinkar tårar.
 
Sant.
Mitt på Ica.
Löjligt, jag vet. Men det är så´n jag är.
 
Får ett infall när jag ska handla och tar två extra papperspåsar.
Två av våra tre stora flyttar hemifrån. Eller, den ena storebrodern har bott hemifrån länge. Ända sedan gymnasiet. Men inneboende, och i andra hand. Och så nu, nu har han fått en egen lägenhet. Första riktigt egna. Stort.
 
Så storasyster.
Som ska flytta ganska många mil.
Som ska plugga och som också fått sin första egna lägenhet.
28 kvadratmeter som genom fyra meters takhöjd ändå känns stor.
Det är hennes.
 
Vi susar till Ikea i flera omgångar.
Vi pratar om allt från den superfina guldiga osthyveln till hemförsäkringar.
Det är spännande. Stort. Kul. Allvarligt. Roligt. Nytt. Precis som det ska vara.
Ändå är det kluvet. Ändå skaver det lite.
Herre Gud, är vi redan här i livet?
Jag är inte riktigt där.
Alls.
 
Jo, på så sätt att jag tycker det är roligt också.
Men inte bara roligt.
 
I alla fall.
Jag kommer in på Ica.
Finner mig ta två extra papperspåsar som sagt.
En till Ebba, en till Gustav.
 
Dem fyller jag med tvättmedel, sköljmedel, diskmedel, kryddor, pasta, fryspåsar, O´boy i den ena och kakao i den andra. Jag plockar och tänker på hur dyrt det är med allt man ska köpa när man får "eget hushålle" som Lotta på Bråkmakargatan sade. Jag tänker på dem båda och i ögonvrån noterar jag att jag passerar Nutellaburkarna. Nutella som vi ytterst, ytterst sällan haft hemma. Nutella som varit förbehållt hotellfrukostar. Då har Nutella varit okej. På hotell. Under semestern. Annars inte.
 
Jag hinner passera burkarna och tänka att nej, "så´n skit" ska de nog inte ha.
Då flimrar minnesbilder förbi på min näthinna. Minnesbilder av dem som små. Med lintottiga kalufser, en och annan glugg i de små munnarna och de lyckliga soliga leendena från dem alla fyra som jag plockar fram i minnet allt som oftast. Det snörper till i halsen där jag går på Ica. Och det bränner bakom ögonlocken. Detta medan jag resolut vänder om och går tillbaka och plockar varsin burk Nutella till dem. Klart de ska ha Nutella, tänker jag ännu blinkandes tårar. Mina små. Stora. Klart de ska ha Nutella.
Punkt.
 
Det är så himla typiskt mig.
Att inte kunna skärpa till mig, samla ihop mig eller ens bete mig vuxet.
Oavsett var jag befinner mig.
 
Så tänker jag att den tredje stora, den andra storebrodern, lilla Ludde Lurv, också han har en fot utanför huset. Jag tänker också att det är en himla tur att han inte har boendet helt klart, då hade jag haft tre påsar att fylla och med det ännu fler tårar. Glädjetårar, nostalgitårar, sorgetårar - allt i en enda röra.
Det är nog bra att sprida ut det lite.
För mig.
 
Jag vet ju att jag snart går och plockar hans påse.
Jag vet det för att han så gärna vill flytta - precis som jag en gång ville.
Precis som det ska vara.
Ju. Punkt.
 
 
Tänk att jag föll på en Nutellaburk...
 
 
 
... hädanefter ska vi alltid ha Nutella hemma minsann...

Kommentera här: