Ett stick i fingret och...

 
 
... och lite antibiotika på det...
Priviligerad.
 
Och en sårodling också.
Den glömde jag nästan fast den gör att jag känner mig än mer priviligerad.
Ett väntrum tomt på folk, jag hinner knappt sätta mig ner innan det är provtagning. Efter den hinner jag knappt ut i väntrummet igen innan jag får komma in i ett rum dit läkaren kommer inom tio minuter. En snabb titt på foten, ett hummande om vilken bakterie från Tanzania det skulle kunna tänkas vara jag fått med mig i såret och därefter ett snabbt beslut om sårodling och antibiotika. Poff så satt jag i bilen igen. Ja, för så klart behövde jag inte gå en mil eller två för att komma vare sig till läkaren eller hem.
Priviligerad.
 
Skyndar till apoteket som låser dörren när jag är ungefär tolv centimeter ifrån den.
Jag faller in i det invanda bortskämda mönstret, suckar och blir irriterad. Skäms över mig själv och medan jag skyndar till bilen ringer jag ett av ortens andra apotek för att fråga hur länge de har öppet. 19:00 blir svaret. Klockan är då 19:03. Jag frågar om hon vet om något annat apotek har öppet längre och hon svarar att alla stänger klockan 19. Hon fortsätter "Du kan komma hit, jag är på väg hem men väntar på dig...".
 
Finns det ens så snälla människor hann jag tänka. Det gör det. Överallt på jordklotet finns det så snälla och vänliga människor. Jag vet . Det är bara det att den här otroliga vänligheten ofta är i avsaknad av ägare här hemma där alla stressar och där alla har så bråttom. Eller, snällheten ligger där och lurar hos de flesta, det vill jag ändå tro, men den är liksom ofta undantryckt och bortglömd för dem som inte står en allra närmast. Som om vi inte riktigt hinner vara vänliga och hjälpsamma mot varandra.
 
Med andan i halsen störtar jag in på apoteket där hon, den vänliga farmaceuten, står och väntar på mig innanför den låsta dörren. Hon plockar fram min antibiotika, går noggrannt igenom föreskrifter som med mat/utan mat, känslig mage/inte känslig mage och så vidare, och hon undrar om jag kanske vill byta ut den föreskrivna medicinen mot en billigare variant?
 
Ännu häpen över hennes vänlighet betalar jag min medicin.
Jo, för jag har råd att betala min medicin. Medicin som inte ens är särskilt kostsam. Den ingår i högkostnadsskyddet och allt det där. Min tillvaro som patient är tämligen okomplicerad för att jag lever här, i ett välfärdssamhälle. 
Priviligerad.
 
Tänk så lätt vi har det.
Så lite som egentligen är farligt. Farligt som i dödligt.
Här hos oss är en vanlig förkylning inte särskilt farlig. Inte för någon med någorlunda hyfsat immunförsvar vilket de flesta säkert ändå har. Hos oss är inte heller en lunginflammation särskilt farlig. Jo, sjukdomen i sig är farlig, men eftersom vi är så priviligerade att vi både har möjlighet och råd att gå till läkare - och då i tid - så blir så kallade "vanliga" åkommor inte förenade med livsfara. Vi slår en signal, bokar en tid på webben eller använder oss av en app och vips har vi kontakt med en läkare. Fort och lätt. Vi suckar om vi får vänta ett gäng minuter i telefon, vi suckar ännu mer om vi inte får en tid samma dag och istället, ve och fasa, får åka till ett trist men ändå rent och fräscht väntrum med tidningar, kaffe och vatten på en drop-in-tid. Herre Guuuud, man vet ju hur lång tid det kan ta när man "måste" åka på drop-in. Skäms på oss bortskämda. Skäms på oss priviligerade.
 
Samma dag vi reste från Tanzania dog en liten pojke i byn.
Han var tre månader och honom gullade vi med några gånger då han bebbades på sin mammas rygg. Det var hos hans mamma, Mama Janeth, vi laddade våra powerbanks och det var hon som gjorde den godaste Chips Mayaien. Det var också hon som bjöd in Hedvig på sin gård så att hon fick titta på de yttepyttiga kycklingarna. Hon log när vi ojade oss över hur söta de faktiskt var, jag tror inte hon eller någon annan i byn såg på kycklingarna så som vi gjorde. Bara som gulliga liksom. Vi tänkte vare sig ägg eller mat då vi såg de duniga små bollarna.
 
Men hur kunde hennes lilla bebis dö?
Bara så där, helt plötsligt och till synes utan sjukdom.
Jag frågade Ebba som är kvar, hon vet inte. Ingen vet.
 
"Man" säger att han nog var sjuk, berättar hon.
Men, i våra ögon var han inte sjuk som i farligt sjuk, som i dödligt sjuk.
Vi vet inte var det var han drabbades av. Kanske något så simpelt som en förkylning? Som gått ner i lungorna? Kruxet är att det finns inget som kan kallas "simpelt" vad gäller förkylningar eller andra sjukdomar. Inte i Tanzania, inte i många andra delar av världen heller.
Men här, hos oss, gör det det. Vi är privilegarade.
Vi bör komma ihåg det.
 
 
 
Mama Janeth miste med honom sitt tredje barn, hon har en dotter kvar i livet...
 
 
 
Världen är så ofantligt orättvis...
 
 

Kommentera här: