Det går...

 
... inte en dag...
Saknar.
 
Det går inte en timme.
Nej, jag tror knappt det går en minut, i alla fall inte fem minuter, utan att jag tänker på alla de fantastiska människor som kom mig så nära då vi var i Tanzania. Och jag saknar dem så mycket. mycket. Barnen, mammorna, människorna i byn. Att få vara en del i deras sammanhang. Pussarna och kramarna.
 
Att få höra barnen glädjestrålande ropa "Mama Ebba" så fort de såg mig - det slår det mesta.
De små händerna i mina. Händerna som drog mig åt sitt håll samtidigt som de ivrigt sade "Njoo" (kom). Eller när barnen satt i mitt knä, pillade i mitt hår, med mitt halsband eller bara lutade sig mot mitt bröst och sade "Napenda Mama Ebba" (Jag älskar mamma Ebba), när de kröp upp i Hedvigs knä, kurade ihop sig och som på en utandning sade "Napenda Hedda" (Jag älskar Hedda). My God vad jag saknar allt det här.
 
Att gå i byn, ett steg bakom eller bredvid Ebba som tycktes känna alla, som tycktes omtyckt av alla.
Känslan av att se henne så hemma i en för mig alldeles och helt ny kultur. Att se hur hon fixade och trixade, hälsade och konverserade, hur hon ingår i ett sammanhang så vitt skiljt från det vi har här hemma - obeskrivligt. Stort. Även det slår det mesta.
 
Jag saknar gemenskapen.
Kärleken. Oceanerna av tid vi hade tillsammans.
Tid, som de med sin blotta existens, lärde mig att vi faktiskt har. Och som vi måste ta tillvara på.
Tid som vi här hemma anser att vi inte har. Fast vi har. För att vi tror att vi har så många måsten. Måsten vi skapat och som världen inte alls går under för om vi inte tar oss an. Måsten, lärde jag mig, det är något helt annat än de måsten vi tror är måsten. Måsten är att skaffa mat för dagen. Måsten är att försöka behålla hälsan. Måsten är att låta alla vara med. Måsten är att bära med sig att alla är lika mycket värda. Det kan vara värt att komma ihåg.
 
Att få känna sig rik på ingenting. Rik på att bara vara. Kärleken.
Denna villkorslösa och ändlösa kärlek vi möttes av så fort vi slog upp våra ögon.
Barnen, mammorna, byborna, livet, tiden, kärleken, gemenskapen.
Jag saknar det så oändligt.
 
Min vakentid. Här hemma.
Jag tittar på klockan och undrar vad de gör nu.
Barnen och mammorna. Byborna.
 
Jag tänker att skolbarnen går upp, tar en bit bröd och knallar till bussen 06:30.
Jag ser dem framför mig där de sitter yrvakna men glada är på väg till skolan medan bussen kränger på den gropiga vägen.  När klockan är tio vet jag att de äter frukost i skolan. Jag ser dem framför mig där de sitter på mattan på betonggolvet i köket. Jag saknar det extremt söta téet och det ljuvliga brödet. Ujin, gröten, som serveras vissa dagar kan jag vara utan. Men jag kan känna smaken om jag sluter mina ögon och även om jag inte saknar just ujin, saknar jag känslan av att sitta där tillsammans. Jag skulle kunna äta uji bara för att få vara där.
 
När klockan är tolv och jag går på lunch undrar jag vad barnen äter idag, vad de hade tyckt om lunchen jag valt för dagen. Jag funderar över att jag kan välja medan de får äta vad som serveras och säkert inte ens tänker tanken att de skulle kunna välja vad de skall äta. Mat är mat, mat är man glad om man får och magen måste bli mätt. Då är man så glad och tacksam över att få just mat.
 
När klockan är ett tänker jag på de små barnen.
De som ännu inte går i skolan och efter lunchen får duscha och bli insmorda i ljuvlig olja för att sedan få rena kläder på sig. Jag tänker att jag skulle vilja duscha och smörja dem varje dag resten av mitt liv. Klä på dem rena kläder och stoppa dem i säng för en middagslur. Pussa på dem och viska "Lala salama" (God natt).
Oljan har jag i mitt badrumsskåp här hemma. Ofta smörjer jag lilla H med den efter kvällsduschen.
Det händer att jag bara öppnar locket, sluter ögonen och låtsas att jag är tillbaka.
 
Klockan blir två på dagarna och jag tänker på skolbarnen vars skoldag är slut.
De små ljuvliga som ska traska åtta kilometer hem till barnhemmet. I ur och skur.
Jag ser dem framför mig, hoppandes i vattenpölar. Lekandes. Retandes.
Lilla Getrida som bara vill hem och fast besluten traskar på fort, fort.
 
Jag ser framför mig hur hungriga skolbarn slukar resterna av småbarnens frukost och lunch då de kommer hem ett par timmar efter att skolan slutat. Det som vi kallar "mellis" och som här är näringsrikt, kan för dem bestå av av kall gröt sedan frukost, eller av kallt ris och kalla bönor kvar sedan lunch. Det är huggsexa om resterna och hur lite de än har erbjuder de sig att dela med sig till dig som står bredvid.
 Saknar. Som sagt.
 
 
 

Ofattbart att jag varit där.
 
 
 
 
Ofattbart att jag nu är här.
 
 
 

Kommentera här: