Dagen då vi...

 
... fick en höna...
Hjälp.
 
Det här är Ezekiel.
Han är fem år och har Downs syndrom.
Eller, han visar många tecken på att han har det, men ingen vet riktigt säkert.
Han bor inte på barnhemmet utan strax utanför byn Matanana tillsammans med sin mamma, pappa, storasyster Abigail och lillasyster Pola. Han går på CCY:s skola, där också Abigail går. Det är så Ebba har lärt känna honom och hans familj.
 
Ebba tog i höstas med Ezekiel och hans mamma till en läkare i en större stad. Till en läkare som var "berest" och vissst kunde lite mer om diverse diagnoser än vad läkarna i den närmaste staden kan. Ezekiels familj är väldigt fattiga och de har inte råd att gå till läkaren. Vilket de vid tillfället egentligen behövde göra då Ezekiel drogs med en förkylning som vägrade släppa taget om honom.
 
De kom till läkaren som nog visst kände till Downs syndrom och som nog också tänkte att så kan det vara med Ezekiel. Ebba berättade om det blodprov som tas i Sverige och som visar om där finns en extra kromosom eller inte. Men nej, läkaren var inte med på de noterna. Han gav Ezekiel medicin för sin förkylning och fortsatte prata med Ebba om Downs syndrom, Sverige och om hennes älskade lillasyster.  Kanske Ezekiel har malaria? resonerade han och Ebba suckade inombords. Hon menar att malaria är en diagnos både läkare och människor "tar till" så fort någon är sjuk. Kanske är det rädslan för malaria som gör det? Att få malaria kan innebära döden för de som inte har råd med läkare och medicin. Med andra ord kan det innebära döden för de allra flesta där vi befann oss. Ebba övertygade honom om att Ezekiel inte behöver malariamedicin och de bokade istället ett återbesök för Ezekiel för att se så att förkylningen gett med sig efter medicinering.
 
För Ezekiels mamma är Ebba en välsignad själ som hjälpte dem med deras älskade pojke, när han var sjuk.
Hon har berättat för Ebba att hon länge känt att Ezekiel är annorlunda än andra barn, men hon har inte förstått vad det är eller varför. Hennes rädsla har varit att Ezekiel kommer att dö. När Ebba förstod det pratade hon med henne, berättade om lilla H och sade att hon kan se likheter mellan Hedvig och Ezekiel. Kanske han har Downs syndrom? Mamman frågade massor om Hedvig och blev än mer övertygad om att Ebba är en välsignad själ. Ebba gjorde henne lugn i sin oro över sin son.
 
Jag såg så fram emot att få träffa Ezekiel i skolan och hoppades att vi också skulle kunna hälsa på hans familj. Men så är det lite svårt när familjer är så fattiga. Det blir en kulturkrock. Vi som inte är fattiga vill absolut inte att en fattig familj ska bjuda oss på någonting, eftersom de inte har någonting. Och det lilla de har, de vill vi att de ska behålla för sig själva. Men de fattiga vi mött är så generösa. Det är så otroligt fina människor vi mött under vår resa. För dem är det en ynnest att vi hälsar på och det är också en självklarhet att de ska bjuda oss på mat. Och att då tacka nej, det går inte. Det skulle såra dem enormt så nej, att tacka nej finns helt enkelt inte. Tänk, här hemma bjuder man på en kopp kaffe i all hast vid spontana besök - om det passar. I de fattiga byarna vi hade förmånen att få besöka bjuder man på en hel middag - och det passar alltid. Så också Ezekiels familj.
 
Vi köpte mango och avocado med till dem.
Hedvig hade köpt varsin frisbee till de tre barnen och de fick också en nalle som Ebbas och Hedvigs mormor skickat med. En liten vit och lurvig nalle som Ezekiel norpade på en gång och snabbt slängde upp på ryggen för att "bebba" den. Precis som alla vuxna bebbar sina bebisar på ryggen i Tanzania.
 
I det mycket enkla huset med jordgolv slog vi oss ned på små, vingliga stolar.
Det kändes som när jag i nio- tioårsåldern var på utflykt till Carlstens fästning på Marstrand och klev ner i en fängelsehåla. Doften av fuktig jord var påtaglig och hela rummet var i dunkel då det enda ljusinsläppet kom från ett litet fönster. Ledsenhet och vemod sköljde över mig samtidigt som jag kände mig så välkommen. Det var som om hela känsloregistret bara for runt i kroppen på mig i ett enda kaos.
 
Ezekiels mamma och pappa har majsfält och de grillade färska majskolvar till oss.
Helt färska, inte förkokta som på Ica. Nej, så färska att vissa av majskornen blev till popcorn.
För oss blev det lustigt och roligt och tokigt. Som om det först där och då gick upp för oss vad en riktigt färsk majskolv egentligen är. Hedvig skrattade massor åt popcornen och då vi med fingrarna skulle pilla loss de varma majskornen från kolven så valde hon popcornen först. Hon undrade sedan om vi inte skulle få lite smör att lägga på majskolvarna, så som vi gör hemma. Innan hon hörde svaret kom hon själv på att de, precis som barnhemmet, inte har någon ström och följaktligen ingen kyl. Det grå bra ändå, sade hon och det blev inte mer med det. 
 
Så kom Ezekiels mamma med ugali och bönor.
Som Hedvig inte, inte, inte älskar. Jag såg besvikelsen i hennes ögon.
Jag förklarade för henne att den här gången vore det väldigt bra om hon kunde vara stor och duktig och äta upp det hon fick på tallriken. Jag förklarade att Ezekiels familj är så fattiga att här kan man inte slänga mat, att det skulle vara mycket oartigt att inte äta upp och att det förmodligen skulle göra dem lite ledsna. Jag förklarade också att det är oerhört fint av dem att bjuda oss på så mycket mat, när de knappt har någon. Lilla, stora, duktiga Hedvig tittade på mig, tittade på Ebba, tittade på familjen och sade sedan:
 
 
– Ja´ förstår de´. Ja´ lovar att äta upp mamma...
 
 
Och hon gjorde det.
Jag lade inte så mycket mat på hennes tallrik men ändå.
Hon gjorde det och, vad viktigare är, hon tyckte att det kändes bra inombords.
 
Så tackar vi för oss och ska börja den långa promenaden hem.
Kommer det en bil stoppar jag den, sade Ebba. Dock kunde vi ju inte veta om det skulle komma någon bil så vi beredde oss på timmars promenad. När familjen förstod att vi skulle bege oss började Ezekiels mamma att fara runt på gårdsplanen, ivrigt jagandes en stor stackars höna som kacklade för sitt liv. Ebba och jag förstod först inte och tänkte att det här ju var ett knepigt sätt att säga hej då på. Sedan kom Ebba på det:
 
 
– Mamma! Jag tror att hon tänker ge oss en höna!
 
– Va´?! Men nej. En levande?
 
– JA! Herre Gud!
 
– Ja, Herre Gud! Vad ska vi göra med den?
 
– Hon vill nog att vi ska äta upp den...
 
– Det vill inte jag.
 
– Inte jag heller.
 
 
Så stod vi och resonerade, Ebba och jag.
Ebba som ogillar att ta i djur sade att hon minsann inte tänkte bära den.
Jag tycker om djur men att bära en flaxande, kacklande, vild höna - nja...
 
Vips så var den rädda hönan infångad och medan Ezekiels mamma höll den, knöt pappan ihop fötterna på den så att den inte skulle kunna springa ifrån oss. Jag kom på mig själv med att tänka att jag kommer slänga iväg den om den flaxar eller ens vänder näbben emot mig och hur blir det då? Då kommer den ligga där på marken, flaxandes med hopbundna fötter och ingen av oss kommer våga plocka upp den...
 
Ezekiels mamma sträckte hönan mot Ebba som log och frenetiskt skakade på huvudet. Hon sträckte den då mot mig och jag gjorde likadant. Slog ut med armarna, log, skakade på hvuudet och försökte med alla medel visa att det här vågar vi nog inte riktigt ändå. 
 
När Ezekiels mamma och pappa förstod att vi verkligen inte vågade ta den skrattade de lite åt oss. Med all rätt kan jag tycka. Att inte ta emot den var dock inte ett alternativ. Det hade sårat dem oändligt och som jag nämnde tidigare är Ebba någon alldels särskilt för dem och att hon nu tagit dit sin syster och sin mamma det blev så stort och viktigt för Ezekiels mamma att hon ville visa sin enorma tacksamhet.
Genom att ge oss en höna.
 
Till slut tryckte hon ner hönan i en påse, modell större och sträckte den till Ebba.
Vi log och tackade, kramades och tackade igen. Så traskade vi iväg. Ebba med ena armen rakt utsträckt åt sidan och med påsen hängandes i handen. Den enda som höll sig lugn var hönan. Den var så lugn så vi undrade om den verkligen levde, men vi vågade inte riktigt kika ner i påsen utan höll den krampaktigt stängd.
 
Hedvig var inte heller så brydd över hönan. Hon tyckte mest det var lustigt.
Hon och Ezekiel hoppade och skuttade på vägen medan han ivrigt försökte ropa Hedvig.
Han tyckte det var svårt att säga Hedvig och istället ropade han:
 
 
– Heddelini, Heddelini...
 
 
Han var så söt där han skuttade på vägen och kämpade med hennes namn.
Tänk om han visste att han där och då gav Hedvig ett nytt smeknamn, Heddelini...
 
Hönan då?
Vad gjorde vi med den?
Vi gav bort den. Jo, det är sant.
 
Vi kunde ju tagit med den till barnhemmet och släppt in den hos de andra hönorna, men vi gav den till Leah.
Leah, är en kvinna som jobbar i köket på skolan och som bor i byn Matanana. Det var hos Leah som Hedvigs Johanna bodde när vi var där. Leah hade några dagar tidigare förlorat en höna då den blev uppäten av en hund. Det var tredje hönan på kort tid som blev uppäten och hon var lite ledsen för det. När vi fick höra om det så lovade vi att köpa en ny höna till henne och hon blev så glad. 
 
När vi nu gick där på vägen, med en livs levande höna i en påse, så kom vi på att vi ju passerar Leahs hus och att vi då skulle kunna ge den till henne. Sällan har jag känt mig så nöjd som då vi kom på detta. Dessutom kom det en bil som Ebba stoppade och som mot bensinpengar kunde  köra oss ända hem till barnhemmet. Vi hoppade in i bilen, med höna och allt, och bad honom göra ett stopp hos Leah. Där hoppade jag ur bilen med hönan, mötte en förvånad Leah och sade att hon nu skulle få sin höna.
 
Hon blev så glad!
Säkert  undrade hon varför vi hade den i en påse men så långt sträcker sig inte mina ringa swahilikunskapar. Jag fick nöja mig med att säga kuku för höna och karibu för ingen orsak då hon tackade tusenfalt.
Leah tittade ner i påsen och sade att hönan var stor och fin.
Hon log och sade att hönan skulle heta Hedda.
Lättade åkte vi hem.
 
 
 
Tänk att Hedvig har en höna i byn Matanana uppkallad efter sig...
 
 
 
Igen, alla möten som gett mig så mycket...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: