Är det nu som det...

 
... stora vemodet...
Rullar in?
 
Nej.
Kanske inte riktigt så.
Men aningen vemodigt känns det ändå.
Jag var inte helt beredd på känslan om jag ska vara ärlig.
Det skulle ju bli så här. Dagen skulle ju komma. Det visste jag ju.
 
I måndags sköljde det över mig, vemodet.
Jag var inte beredd. Jag tycker inte riktigt om att inte vara beredd.
När fina kollegor och chefer uppvaktade mig med tårta, paket och fina ord.
Fina, varma och tacksamma ord som jag väljer att bära med mig.
Väljer att se som mina.
 
Det blev liksom som på riktigt först då.
Jag bad mig själv att skärpa mig minst tio gånger under denna stund.
Jag tänkte på att jag ändå hade två dagar kvar att arbeta. Två hela dagar.
Sitta där med en klump i halsen när jag hade två hela dagar kvar.
Skärp dig sade jag till mig själv.
 
Så kom dagen idag.
När det tog slut på riktigt. Punkt liksom. För lång tid.
Utlasad. Det är inget man är av med i handvändning.
 
Idag.
Hastigt in på favvokaféet i morse för att köpa en kaffe med mig till redaktionen.
Två av de fina bakom disken som blir glada när jag kommer, de trodde att jag redan hade slutat.
Är det din sista dag? Vad ska du göra sedan? Kommer du in när du kommer till stan?
Många frågor. Klent och vilset svar på fråga två. 
 
 
– Vi bjuder på kaffet idag!
hojtar den ena.
 
– Å´ en lussebulle till det!
hojtar den andra.
 
 
Tänk ändå, att jag på något vis gjort ett avtryck hos dem.
Jag som känner mig som ingen. Som tycker att jag är en beige fläck på väggen.
Glad för kaffet, glad för lussekatten. Väldigt glad för gesten.
Och framförallt glad för att jag är någon för dem.
 
Mer idag.
Fix och trix med morgondgens tidning.
En tanke om att nej, jag är inte med på morgonmötet imorgon då vi bläddrar bland de nytryckta bladen.
Hur blev den? Hur gjorde vi här? Tänkte vi rätt? Kan vi göra bättre? Vad har vi till nästa nummer?
Och så det där med att rensa, slänga och plocka ihop sina saker.
Mer vemodigt än väntat också det.
 
Lunch med närmsta kollegor.
Som alltid skratt blandat med allvar.
Jag gillar det med dem. Det finns många nyanser i vårt kackel.
Paket igen. Och jag blir rörd, berörd och tårögd.
Te, mörk choklad och doftljus. I cellofan.
En hjälp på traven för att hitta lugnet.
 
Det där eftersträvansvärda lugnet jag tycks ånga förbi mest hela tiden.
Någonstans finns det och kanske finns det tid för mig att hitta det på riktigt.
Kanske är det så att det kommer något gott av detta? Att jag blir rackarns kreativ och tänker nytt?
Gör nytt? Gör det jag tänkt så länge? Gör det jag egentligen inte vågar?
Kanske 2017 mitt Pippi Långstrump-år där jag bara gör vad som faller mig in.
 
 
Jo, så får det nog bli...
 
 
 
Pippi Långstrump och jag. Typ.
 
1 Lina:

skriven

Blir jättenyfiken och scrollar gamla inlägg för att hitta det jag missat!! Sluta jobba? Jublar lite förr lillstora H som kan gå hem från skolan då. Och hitta dig med skurborstar på fötterna dansandes i köket, eller under täcket med fötterna på huvudkudden 😊❤️

Svar: Ja, jag är utlasad ifrån Stampen. Det är tyvärr så det går till inom mitt yrke och som vikarie. Man jobbar, jobbar och jobbar och när man jobbat så länge att arbetsgivaren måste anställa en, ja då tar det slut och in plockas en ny vikarie. Japp, nu får det bli lite Pippi på mig och lilla H kan, fram tills jag har nytt jobb, komma hem efter skolan flera dagar i veckan <3
Jessica

2 Lina:

skriven

Du kommer hitta nåt annat som gör livet bättre än du anar ❤️

Svar: Jag hoppas det, och vill våga tro det 👍🏼❤️
Jessica

Kommentera här: