Vi är lite själva...

 
 
... några dagar...
Lilla H och jag.
 
Pappan är på vift.
Tonåringar kommer och går.
Man vet aldrig riktigt när och om och hur många de är. I skrivande stund är de två. Två fina grabbar som fikar och gapskrattar åt någon film jag inte har en aning om vilken det är.
Precis som ska och bör vara med dessa ljuvliga, långa, gängliga små hjärtan som kallas tonåringar tänker jag.
 
När pappan är på vift får lilla H somna i vår säng. Hon har väntat i flera dagar.
Och varje dag undreat varför pappan inte rest ännu. Det är tur att pappan känner henne utan och innan. Vet att hon är ärlig. Men också att hon är alla känslor på samma gång. Samtidigt som hon vill att han ska resa iväg så att hon får vara ensam med mamman, längtar hon ju också väldigt, väldigt mycket efter att pappan ska komma hem igen.  Det är tur han vet det. 
 
En fredag då mamman arbetar hemma. Då kan man sova lite längre.
Och tända en brasa till frukost. Och en till eftermiddagsfikat också.
Prata om allt mysigt som ska ske ikväll. Som en AW hos goda grannar.
Och sedan utlovad bio i Hedvigs rum.
 
Ni vet, bio med popcorn och allt.
Och godis. Några bitar choklad av en stor chokladkaka lilla H fått av farmor.
Marabou. Något annat går inte. Inte alls.
I Hedvigs rum, i Hedvigs säng, ska vi alltså mumsa popcorn och choklad.
Helt crazy att äta allt detta i sängen om man frågar mamman. Som ogillar kladd.
Men, hon har lovat och nu laddar vi båda två.
 
Filmen?
Nils Karlsson Pyssling.
Igen. Typ.
 
Mamman försökte ändra, försökte hitta en annan film.
Bara för att hon nu kan varenda replik i filmen. Exakt varenda.
 
Men det kanske är bra att repetera...?
 
 
 
Mysigt ska vi ha det, lilla H och jag...

En måndag...

 
 
... som varit väldigt mycket just måndag...
Grå, regntung, trött.
 
Ibland börjar veckan så. Ibland börjar den tvärtom.
Tryter energin en dag, har man den en annan.
 
Det är då man får plocka fram solen i sig.
Den har vi alla någonstans inom oss.
Solen är varken märkvärdig eller krånglig. Man hittar sin sol i det lilla.
I det vardagliga och enkla. I det man ibland rusar förbi.
 
Lilla H är expert på att hitta sin sol.
Hon hittar den här och nu, och ibland i vad som komma skall.
Jag lär mig av henne. Jag försöker verkligen anamma hennes okonstlade sätt att se på livet.
Det går väl sådär i ärlighetens namn, men jag blir bättre och bättre på det.
Jag måste bara påminna mig om att verkligen se solen när den dyker upp.
 
Min sol kan vara  ett litet hjärta som fint, väldigt fint ber att få gå på café, för att sedan själv stråla som den starkaste sommarsolen när svaret blir ja. OCh som sedan gör hoppsasteg hela vägen till och in på caféet.
 
Min sol kan vara en kopp te som fina mellanhjärtat gjort i ordning till mig, och ett samtal om kloka funderingar han har, den vackra unge mannen. Eller ett sms med ett hjärta från samma fina unga man.
 
Min sol kan vara att sitta uppflugen på diskbänken en söndagseftermiddag tillsammans med äldsta hjärtat, och tokäta kardemummaskorpor direkt ur burken samtidigt som vi pratar om livet vi har. Hon snart 21, jag betydligt äldre. Också hon så klok och med stora funderingar om stort och smått. Och kakorna som nästan tog slut.
 
Min sol kan också vara att komma hem en fredag och älskad make har tänt massor av ljus som jag älskar, kanske en brasa därtill, för att sedan sitta ner en stund och prata om dagen. Eller en plötsligt nytankad bil, eftersom jag själv har ett stort motstånd mot att tanka bilen.
 
Min sol kan vara en lång löptur, eller en sväng till gymmet.
Då har jag solen i hela mig när jag kommer hem igen.
 
Min sol kan också vara som igår, en knubbig hand på min kind i det kalla garaget, ögon djupa som brunnar som ser in i mina och en söt, söt smultronmun som säger:
 
 
– Du är så himla gulli´ i hela ansiktet mamma! Till å´ med dina näsborrar.
Ja´ älskar dig! Du är så bra på att pyssla om mej...
 
 
 
Kanske blev även mina näsborrar just nu en liten sol...?
 
 
 
Förmodligen kommer jag alltid le när jag ser mina näsborrar i spegeln hädanefter....