Här sitter vi...

 
... och förbannar raketer...
Förbannar.
 
Raketer och fyrverkerier som skrämmer.
Som oroat  lilla H i nästan hela hennes liv. Som stressat henne ordentligt sedan i augusti. Same, same år efter år.
Blir galen.
 
Till vilken nytta är de ens?
Fyrverkerierna. Smällarna.
De kostar pengar. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar som läggs på dem. Pengar som kunde gjort så otroligt mycket mer nytta någon annanstans i världen. Pengar som kunde räddat liv. De kostar pengar och de skrämmer. Skrämmer hundar, och säkert andra djur, så till den grad att vissa inte överlever.
 
De skrämmer människor, till exempel lilla H, så till den grad att varken hon eller mamman eller pappan vet hur vi ska ta oss igenom dagarna till tja, den andra eller tredje januari när smällarna eventuellt har avtagit.
 
Varför, varför, varför måste vi fira med raketer och smällare? Varför, varför, varför räcker det inte med samvaro med nära och kära, god mat och lyckönskningar? 
Varför?
 
 
Om vi alla ändå tänkte längre än till oss själva...
 
 
 
 
För lilla H blir de kommande dygnen en pina...

Julen kom och...

 
... och julen gick...
Blandade känslor.
 
Den lilla yr och vild av glädje och förväntan.
Precis så som de flesta av oss är vana att barn är kring jul.
Yra, vilda, glada och förväntansfulla. Det i sig är härligt smittsamt.
 
Så en när och kär som hastigt hamnade på sjukhus några dagar innan jul.
Oroliga besked, lugnande besked, oroande värden, permission, nya prover, permission igen, tillbaka i ilfart på natten, en avdelning med fantastisk personal men i övrigt under all kritik. Chockerande att se exempel på vad som inte fungerar inom den sjukvård jag tack och lov inte behövt vara så nära. Och mitt i detta befann sig personalen som gjorde sitt yttersta. Mitt i detta befann sig vår nära och kära och ja, någon slags misär inom dagens sjukvård blev plågsamt påtaglig.
 
Så fina, fina sonen som tillsammans med lika fina flickvännen, tillbringade morgonen, dagen och eftermiddagen med oss med allt vad det innebär. Grötfrukost, glögg hos grannar, årligt julebad för de som vill, vågar och/eller känner pressen. Fika med hundra miljoners sorters kakor och saffransbröd, Kalle Anka på tv och sedan väntan på tomten. Därefter begav de båda förälskade tu sig iväg till fina flickvännens mamma för fortsatt julfirande med julbord, släkt och nära och kära. Det är nytt för i år. Det är första gången. Som han firar med en annan familj. Visst har jag varit utan både honom och finfina storasyster, men då har de varit hos sin pappa. Då har de ändå varit hos familj. Men det här var nytt. Att åka till någon annans familj. Det är stort. Jag kommer ihåg när jag själv firade jul utan min familj för allra första gången. Det är inte så att jag är ledsen för detta. Inte alls. Jag gläds med Ludvig, jag gläds med flickvännen. De har varandra och är i sin tvåsamhet en egen liten enhet som nu bygger sina egna traditioner utefter egna val. Stort och härligt.
 
Så många samtal och många funderingar kring orättvisorna i världen.
Detta tillsammans med fina, fina äldsta dottern som åtta dagar innan julafton kom hem från sitt tre månader långa volontärarbete på ett barnhem i Tanzania. Kloka, fina Ebba som besitter erfarenheter som de flesta av oss inte är i närheten av. Erfarenheter vi andra bara kan föreställa oss. Som träffar oss i hjärtat när vi hör om dem, när vi ser bilder på barn och familjer i nöd. Men som inte lever i oss, just för att vi inte har erfarenheten ifrån verkliga livet. Jag är så stolt över Ebba, över hennes klokskaper och över hennes erfarenheter. Hon lär mig mycket och hon gör mig än mer medveten om orättvisor som pågår. Eller, kanske inte än mer men på ett helt annat plan. Man kan inte vara överallt hela tiden, men där man är kan man verka. Här, på hemmaplan, strider jag för vårt lands kanske svagaste "kategori" människor, de funktionsnedsatta. För dem på andra sidan jorden kan jag än så länge bara engagera mig genom att skänka pengar och genom att samla in leksaker och kläder som jag gjorde innan Ebba skulle resa iväg i september. 
 
När vi sitter en hel eftermiddag ihopkrupna i soffan och tittar på över 2000 bilder där Ebba har en historia att berätta om varje bild - då känns det så nära. Dessa barn, dessa barnhemmets "mammor" som kommit att bli Ebbas familj. Hon gör skillnad var hon går, Ebba. Och hon är kluven till att vara hemma. Barnen har ju kommit att bli hennes barn, så vad gör hon ens här...? Men här, är där hon har sin ursprungsfamilj. Så himla tokigt att det är så rasande långt emellan familjerna hon älskar. Jag säger till henne att hon har dem fast hon inte är där. precis som hon har oss alla när hon är där. Jag ser hennes längtan efter barnen, hennes sorg över att inte vara hos dem och jag både inser och förstår att hon kommer att åka tillbaka. Många, många gånger kommer hon åka tillbaka.
 
Vi pratar om konsumtion och överkonsumtion.
Om att konsumtion ändå kan vara okej, vi lever ju och bor här och konsumtion är till viss del nödvändig. Men överkonsumtion, nej, det kan faktiskt inte vara okej. Det är vi överens om. Det är vi överens om trots att vi har hus, två bilar, reser något varje år, äter på restaurang rätt som det är och köper kläder och prylar som vi egentligen inte behöver, som vi bara vill ha.  Ändå tycker vi så, överkonsumtion är inte okej. Och det är det inte. Inte när inte hela världen kan delta i den. Vi pratar om hur svenskar kan vara det mest olyckliga folket trots alla pengar och all konsumtion. Vi pratar om hur barnen i Tanzania som inte har något, kan vara så glada och lyckliga hela tiden. Vi pratar om att de har något vi i väst har tappat, något som vi i väst borde lära av. De har förmågan att se och uppskatta det stora i det lilla. Lite som lilla H som jag så ofta avundas.
 
Det kan låta som om vi inte har njutit av julen. Det har vi.
Vi har njutit av lugn och ro, av syster och systerson, av god mat och massor av "julgotter".
Vi har njutit av lilla H:s enorma pirrighet och förväntan, hennes glädje över att tomten faktiskt hade Beppes Experimentlåda med sig (när hon nu inte kunde få en bebis). Vi har njuit av familjen vi är, av de nära och kära vi har. Men ändå, den här julen har gett upphov till mer än funderingar. Jag tycker nog att julen alltid gör att jag funderar lite mer, grubblar lite extra. Den här julen blev dock alldeles särskilt fundersam. På ett positivt sätt.
 
 
 
Vi måste vara rädda om varandra...
 
 
 
Vi måste vara rädda om alla människor på denna jord...
 

God Jul &...

 
 
 
... Gott Nytt År...
Önskar vi er.
 
Så klart.
Visst vill man alla väl.
Visst önskar man att alla hade det bra.
Och visst önskar man att inga orättivsor i hela världen fanns.
 
Visst önskar man att alla fick äta sig mätta och gå i skolan.
Visst önskar man att alla barn får en fin jul. Alldeles särskilt vid den här tiden önskar man det.
 
Visst önskar man också att alla små barn blev pussade och kramade.
Att alla människor, stora som små, fick leva i trygghet och kärlek.
 
Så ser världen inte ut.
Hjärtat går sönder när man betänker hur det är.
Alla kan vi göra något, alla kan vi bidra efter förmåga.
Konsumtion kan vara okej. Överkonsumtion känns inte okej.
Istället för att lägga hundratals kronor på julkort och frimärken för att önska människor vi känner God Jul, väljer vi att skänka en summa pengar till CCY:s barnhem i Tanzania som kommit att ligga oss så varmt om hjärtat.

Kanske har du en annan organisation som ligger dig varmt om hjärtat?
Skänk den i så fall en summa pengar istället för att överkonsumera så här i jultider.
Vurmar du inte för någon särskild organisation så häng på oss och swisha till 123 690 05 67 så får barnen på barnhemmet i Tanzania också en jul med lite extra omtanke.
 
 
 Var rädda om varandra och om alla andra...
 
 
 
Julkramar ifrån lilla H med familj...