Ett sådant brev...

 

 

... får mig ur balans...
Bums.

Vet att jag ska vara tacksam. Det är jag också, men fortsatt ur balans. Det måste göras, det har vi vetat sedan förra gången.

Men ändå.
Jag har skjutit det på framtiden. I flera år har jag skjutit det på framtiden. Men nu ska det ske. Det måste ske, och vi har fått en tid.
Puh...

Av alla saker som får en ur balans, är barnens ohälsa det som får hela livet att liksom svaja.


Barnen. De älskade barnen...

❤️


Men ändå, tacksam över den sjukvård vi har...

Grattis...

 
 
... älskade, älskade lilla H...
12 år.
 
Tolv år av total villkorslös kärlek.
Från oss till dig. Från dig till oss.
Vi är så innerligt lyckligt lottade att just du valde att komma till just oss.
 
Hoppas din dag blir precis som du önskat.
Med skelett, böcker, smink, coola kläder, bowling, prinsesstårta, kompisar och släkt.
 
 
Vi älskar dig...
 
❤️
 
 
Till månen och tillbaka...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

När man...

 

 

... slänger ihop en paj...
Fredag.

Slänger ihop en paj och pratar med världens finaste son.Ja, faktisk världens finaste. Om livet. Om parkeringshus. Om rädslor. Rädslor och oro för sonen. För döttrarna. Och om sonens oro för mamman. Och prat om skäggagamer. Som sonen ville ha. I flera år. Som mamman inte ville ha. För att hon är rädd. Jo. Sant. Skäggagamen som mamman ändå kände att den kloka, vackra sonen kanske ändå kunde få då han skulle fylla år.

19 år.

Men som han klokt nog avböjde. Puh. Ville inte låsa sig. Ville kunna åka hej vilt till fina flickvännen. Utan att passa en skäggagam. Puh. Jag säger ju att han är klok. 


Mitt i allt paj-ihop-slängande och värdefullt-prata-med-sonen-prat blev där ett hjärta i mjölet. Hjärtan som jag älskar. Hjärtan som jag omger mig med mest hela tiden.

För att jag tokälskar dem jag älskar...

❤️


Och för att jag har finaste sonen i världen...