Hemma igen...


... sedan ett dygn...
Puh.

Som det blev.
Himla studsmatta.
Så säger lilla H. Vi håller med.

Två dygn på sjukhus och 22 timmars ond väntan på operation är över. Den lilla tappra har sovit, gråtit, varit rädd, ärit glass, druckit äpplejuice, sovit lite till, gråtit ännu mer, varit hungrig i många, många timmar, fått en apa hon kallar Arne, till slut och äntligen fått äta och då valt ett enormt lass köttbullar och makaroner.

Två titanspikar i det "helt avbrutna skelettet", och det bultar och gör ont.
Bandage i Barcelonas färger. Så klart.  

Ganska nöjd mitt i all bedrövelse. Nöjd över att så många varit oroliga, över att så många tycker synd om, och så kan man väl få känna när man är liten ich skadad tänker jag. 

Prinsessbakelse väntade då hon kom hem. Liksom fina presenter från fina grannbarn. Imorgon får de komma på tårta minsann. 

Lilla hjärtat...

❤️

Tapper är ordet...






Den lilla tappra...


... har brutit armen...
Helt.

Båda benen i höger underarm är av.
Vrålet gick inte att ta miste på. Det här är fel hann både jag och grannar tänka. 
Istället för att gå av studsmattan, hoppade hon. Som Clumsy Ninja.
Landade fel. Landade på armen.
Armen såg ut som en krok.

Bästa grannen kom springande.
Bar lilla H till bilen, körde mycket, mycket ledsen liten H och mycket, mycket skakig mamma till sjukhuset.
Vi har de bästa grannarna i världen!
Punkt.

Sms till pappan på Sjöräddningsuppdrsg, till storasyster på jobb och till storebror på fotbollsmatch.

Smärtstillande. 
Massor av smärtstillande.
Armen "bändes" rätt.
Gips. Röntgen. Mer smärstillande. Besked.

Operation i morgon.
Vi sover på sjukhus, lilla H och jag.
Pappan, storasyster och storebror kom ångande med tandborstar, kläder och en stor portion oro.

7 köttbullar och makaroner nog åt ett helt fotbollslag har hon ätit. Klockan 23.

Vi säger god natt och hoppas att lilla, tappra, älskade hjärtat får sova lite...

❤️

Ont...