Vi spelar...


... Fia med knuff...
Och pratar.

Pratar om att lilla H simmat fyra längder idag. Fyra! Hundra meter! Det är stort.
Vi klurar på vilket märke hon säkert tagit idag. Jo, för hon dök ner till botten idag också. Med huvudet först. Inte med rumpan först som hon brukar.

Vi pratar om "Grey of the day" som idag var Sverige. Oj, vad hon har lärt sig om landet mellanmjölk, lilla H. Om huvudstaden som heter Stockholm och som pappan flög till imorse. Om att alla huvudstäder i världen inte heter Stockholm fast det är lätt att tro det.

Hedvig pratade mycket om att mamman grillade kycklingen "så fint" och helt utan pappan. Vi ägnade ganska mycket prat om just detta faktiskt, och vi hade helt olika infallsvinklar.

Så sade lilla H att efter tvillingar kommer trevillingar och mamman förstod inte alls. Förklaringen var att om en mamma har, inte bara två bebisar i magen, utan tre, då har hon minsann trevillingar. Hedvig tyckte det var underligt att mamman inte visste det. Det gjorde hon inte. Visste att det hette trevillingar alltså. 

Medan mamman efter läggning har pratat livets vedermödor med vackra sonen, och toknjutit av det, har den lilla somnat gott i mammans säng.

Så gör vi när pappan far till huvudstaden...

❤️

Stockholm ni vet... 

Jesus på korset...

 
... i ny tappning...
Helt ny.
 
Hon, den yngsta lilla loppan, ser Jesus på korset här och där och överallt.
Detta otroliga prat om just honom och just det faktum att han spikades upp på korset gör oss smått galna emellanåt. Exakt hur mycket kan man fråga, undra och prata om samma sak undrar vi.
 
Hedvig tänker annorlunda.
Hon tänker att hon frågar och pratar och babblar så mycket hon vill om just Jesus på korset.
Helt enkelt för att hon är extremt fascinerad, nyfiken, rädd, vetgirig, skräckslagen och ännu mer.
AV.JUST.JESUS.PÅ.KORSET.
 
Men, så kan hennes fascination ge upphov till många skratt.
Som när hon för några år sedan sprang runt på varenda ö vi besökte med båten och bjöd alla hon mötte att komma på hennes framtida konfirmation. Alla. Jag menar verkligen alla.
 
Eller som när hon hejdade en hastande präst på bryggan på Gullholmen.
Frågade vad han hette och bad honom att berätta varför Jesus ganska dumma kompisar spikade upp honom på korset. Egentligen. För så får man inte göra. Visste inte Jesuskompisarna det?
 
Eller som när en insekt av obestämd sort landar på vårt köksfönster en av dessa magiska höstkvällar.
Den landar. Den sitter där. Och den sitter där. Länge.
När Hedvig får syn på den blir hon som galen av glädje och utbrister:
 
 
– Titta! Titta!
Det är Jesus på korset!
Fast en insekt. Han leker nog Jesus...
 
 
 
 
Lilla tokfia...

Ibland tappar man lusten...

 
... till ganska mycket...
Utan att veta varför.
 
Fredagen var en kontrasternas dag.
En dag då jag fick extra mycket anledning att fundera över hur olika vi har det, och hur olika vi lever.
Vad är det som gör att vissa hamnar i specifika situationer?
Och vad är det som gör att andra inte hamnar i dessa specifika situationer? 
Med detta surrande i huvudet och gnagandes i maggropen rattade jag bilen hem till ett hus där min bästa vän väntade med en hel hoper ljuvliga, härliga, skrattande barn. Och där go´fikan var uppdukad.
Lyckliga jag, men också lite splittrade jag.
Kontraster kan sätta sig kvar litegrann.
 
Långfrukost, sol, värme, skrattande, lekande, hoppande barn.
Lunch i solen. Fika i solen.
Prat om livet. Och ännu mera prat om livet.
God mat, god dryck.
Men framförallt en god, god vän.
 
På söndagen blev huset tomt.
Eller, det blir det aldrig i det här huset. Tack och lov.
Men en känsla av tomhet infann sig när finaste vännen med bästa barnen åkte hem.
Tomt. Ensamt. En lite ledsam saknad.
Skulle så gärna vilja ha henne nära.
Det var ungefär då jag tappade lusten.
 
Så kom nuet ikapp.
Toktrötta Ebba och lika toktrötta kompisen.
Ännu mer toktrötta Ludvig som sov i 12 timmar.
Pappan som snickrade så mycket att han inte ville ha vare sig kaffe eller våfflor.
Absolut och definitivt inte trötta Hedvig som skulle på terminens första dans.
Mamman som skulle köra och passa på att träna medan lilla H dansade.
 
 
- Glöm inte att vi ska duscha på gymmet!
 
 
Så hojtade Hedvig när det började närma sig avfärd mot dansen.
Att duscha på gymmet efter dansen är väldigt viktigt för henne.
Jag undrar om hon känner sig lite stor då?
 
Hon och jag liksom.
Vi har tränat tillsammans men ändå på var sitt håll.
I omklädningsrummet kan vi babbla om hur dansen respektive träningen gick, vi kan jämföra och kolla vem som är svettigast, vi kan duscha, tvätta håret, sätta handduken likt en turban runt huvudet och vi kan låna varandras hudlotion och lite så. "Så där som tjejer gör", säger Hedvig ofta och önskar att hon var stor. Jag säger att jag tycker att hon är alldeles lagom stor och att det är perfekt att hon växer ganska långsamt. 
 
Tillsammans med resten av familjen äter vi en god söndagsmiddag.
Älgfärsbiffar och Hedvig konstaterar långt innan middagen att det minsann inte är gott. 
 
 
 – Ja´ äter inte älg.
Ja´ äter bara gris och ko och fisk och alla andra djur.
 
 
Så sade hon och åt sedan två rejäla portioner älgfärsbiffar med gräddsås, potatismos och lingonsylt.
Jo, för vid svartvinbärsgelén, där gick gränsen. Det tänkte hon minsann inte ens prova.
 
Så när helgen var till ända kändes söndagen ändå fin.
Trots att saknaden efter min vän levde kvar.
 
 
Det fina med vänner är att de finns kvar...
 
 
 
Oavsett avstånd...