Konversation i bilen...

 
... en måndagseftermiddag...
När en är dålig och en är glad.
 
 
- Hade du hemkunskap idag?
 
- Aaa! Ja' har med mej hem!
 
- Spännande! Vad har du gjort för gott?
 
- Ähum... Vi gjorde piTza idag!
(med övertydligt "t")
 
- Gott!
 
- Aaa! Felix å' ja' samarbetade mamma.
Teamwork heter det på engelska.
Teamwork funkar bäst!
 
- Det gör det ju.
Vad lade du på din pizza?
 
- Ähum... hm... Jo! Nu vet ja'!
Jag lagg ingrenser på piTzan!
 
 
❤️
 
 
 

När den hostiga...

 
... halsonda arbetsveckan...
Är till ända.
 
När jag hämtar lilla H, som är lite arg för att mamman hostar för högt och pratar för hest, men som ändå är glad för att det är fredag. När hon öppnar ryggan och stolt, mycket stolt, varsamt plockar fram fyra egenhändigt stöpta, vackra stearinljus blir mamman rörd till tårar. 
 
Hon hinner tänka att dessa ska hon aldrig, aldrig tända eftersom de är så vackra, och dessutom stöpta av familjens yngsta vackra lilla själ.
 
Men så höjer hon blicken, tittar på nakenfisen i badrummet som snabbt slängt av sig alla kläder för att hoppa i pyjamasen - allt för att få efterlängtad fredagsfeeling - och helt odramatiskt säger:
 
- Vi kan tända dem på julafton tänkte ja'!
 
och mamman hör sig själv svara:
 
- Det gör vi Hedvig, det var en bra ide! 
 
 
❤️
 
Hon lär mig att njuta av själva livet,
lilla H...
 
 

Bakar...



... bakar massor...
Hela kvällen.
 
Till fina, fantastiska kollegor på bästa arbetsplatsen jag någonsin arbetat på. 
Jag bakar och tänker på Ludvig.
Ludvig som inte alls är en arbetskamrat utan världens finaste, vackraste, bästa och kloka son.
Han är min son och jag är omättligt stolt över honom.
 
Så jag bakar och tänker på honom.
För att han tokälskar allt jag bakar och för att han inte är hemma. För att jag är lycklig över att han är där han vill vara, men också för att jag får en föraning om hur det blir när barn nummer två liksom plötsligt är nästan-vuxen. Det är tomt, härligt, vemodigt och roligt på samma gång. Men mest härligt. För att de är där de vill vara, och gör det de vill göra.  Och jag tänker att varje ålder ens barn är i, är den bästa!
 
Ikväll är han där han vill vara, jag bakar till bästa kollegor och det enda jag ser framför mig är lilla Luddes blonda lilla kalufs, hans fantastiska leende och de vackra ögonen som alltid, alltid, vid tillfällen som dessa fått mig att skära en bit av den nygräddade kakan - som varit avsedd för kollegor - lägga den på ett fat, servera den med ett glas mjölk och liksom bara titta på det vackra lilla gossebarnet som lett med hela lilla ansiktet för varje tugga.
 
På jobbet har jag alltid bjudit på "nybakat minus en bit".
Det ligger en mysfaktor i det.  Och en vana. Och, det har liksom fortsatt så fast lilla Ludde Lurv nu är stor. Det har blivit en grej att han får smaka fast det är till kollegor, och det har blivit en grej att jag serverar något bakverk minus en bit. Det är Luddes grej och det är så vi har det. Punkt slut. 
 
Hur blir det imorgon?
Ska jag servera ett helt bröd till frukost?
Och en hel saffransbutterkaka?
Liksom...? 
 
Kanske skär jag helt sonika bort en bit som jag lägger på en assiett och sparar till min fina, vackra, bästa och kloka son? 
 
Jag menar, en bit mer eller mindre...
 
❤️
 
Älskade minnen, älskade Ludde...