Ett par timmar...


...hos ögondoktorn...
Med lilla H.

Den duktigaste av duktiga patienter.
Som ändå ibland får för sig att vägra.
Som att vägra öppna ögonen när droppar ska ges.

Tur då att doktorn har bästa tålamodet ever, och till och med rullar in en säng bara för att lilla H plötsligt får för sig att det nog är lättare att öppna ögonen om hon ligger ner.

Det var det inte.
Inte alls faktiskt.
Det var precis lika svårt att öppna de små ihopknipta ögonen liggandes.
Men så lirkade den tålmodiga doktorn och plötsligt var det gjort.
En läskig spindel rikare, och mamman undrar exakt hur många spindlar, skelett och kryp vi har här i huset efter tio och ett halvt års sjukhusbesök? 

Hoppandes och skuttandes, om än med suddig syn, styrdes stegen mot det ickemysiga sjukhuscafeet där chokladboll och Festis var lovat. Hur ickemysigt det än är i sjukhuscafeer förgyller lilla H:s sällskap och pladder så till den grad att fikastunden blir dagens höjdpunkt.

Så faller en man ihop i entrén och livets allvar blir mer än påtagligt. Hjärt- och lungräddning påbörjas av kunnig förbipasserande, hustrun gråter förtvivlat, personal rusar till och klumpen i magen växer. Eftertänksamhet och medkänsla blandas med tacksamhet över livet.

Hedvig pladdrar på.
Hon inser inte allvaret.
Vi drar oss åter mot avdelningen för nästa undersökning. Den går galant.
Synen är inte försämrad och vi känner oss glada, lilla H och jag.
Lilla H är bara glad.
Jag är glad å' ena sidan.
Och illa berörd å' andra sidan.

Mannens stillhet och kvinnans gråt lämnar mig inte...

❤️


Var rädda om varandra...


1 Madeleine:

skriven

Usch vad gripande att se! :(
Hedvig är så duktig, mycket duktigare än vad jag är vid sjukhusbesök än idag! :)

Svar: <3
Jessica

Kommentera här: