En helt vanlig tisdag...

 
 
...fast mamman tror det är onsdag...
Tisdag.
 
En dag där mamman "gör" tidning och liksom varje tisdag känns det spännande, märkligt och lite tomt så fort tidningen lämnar redaktionen. Så får man ladda om. Tänka nytt och börja om.
 
Det är också en tisdag där mammans huvud försöker reda ut snurrande tankar.
Grubblar. Något av det hon är bäst i hela världen på. Tyvärr.
Det tycker mamman själv, och det tycker stora delar av omgivningen.
Tyvärr. 
 
Men så hämtas lilla H.
Hon, vår egen lilla mindfulnessupplevelse.
Hon som tar livet som det är.
Rakt upp och ner och utan krusiduller.
Jag säger inte att hon inte funderar. Eller grubblar.
Det gör hon. Ibland är det svårt att reda ut hennes tankar också.
Henne vill vi skydda mot all världens ondska, fast det inte går.
Idag grubblade hon på helt andra saker än mamman.
 
 
- Aj, Hedvig! Nyp mig inte i nyckelbenet!
 
- Jo.
 
- Nej. Det gör ont.
 
- Men ja' vill se hur det ser ut inuti...
 
- Men det går inte.
 
- Jo. Om man drar. Länge. Och hårt. 
 
- Nej, det går inte ändå.
 
- Jo.
 
 
Sådant grubblar Hedvig på idag.
Hon ger och får en massagesaga på kvällen, istället för godnattsaga.
Då grubblar hon på hur mamman ser ut. Egentligen.
 
- Åh Herre Gud vad du är tjock på ryggen mamma!
 
- Oj! Tycker du?
 
- Ja! Det var väldans...
 
 
För att lämna detta tämligen olustiga samtal berättar jag att det är första april imorgon.
Jag frågar om hon kommer ihåg att man får luras lite då. Det gör hon.
 
- Ja' ska lura Ebba, ska ja'! 
Ja' ska säga april, april, dumma sill, din skitpotatis!
Det ska ja' säga till Ebba.
 
❤️
 
 
Skitpotatis...

Ett par timmar...


...hos ögondoktorn...
Med lilla H.

Den duktigaste av duktiga patienter.
Som ändå ibland får för sig att vägra.
Som att vägra öppna ögonen när droppar ska ges.

Tur då att doktorn har bästa tålamodet ever, och till och med rullar in en säng bara för att lilla H plötsligt får för sig att det nog är lättare att öppna ögonen om hon ligger ner.

Det var det inte.
Inte alls faktiskt.
Det var precis lika svårt att öppna de små ihopknipta ögonen liggandes.
Men så lirkade den tålmodiga doktorn och plötsligt var det gjort.
En läskig spindel rikare, och mamman undrar exakt hur många spindlar, skelett och kryp vi har här i huset efter tio och ett halvt års sjukhusbesök? 

Hoppandes och skuttandes, om än med suddig syn, styrdes stegen mot det ickemysiga sjukhuscafeet där chokladboll och Festis var lovat. Hur ickemysigt det än är i sjukhuscafeer förgyller lilla H:s sällskap och pladder så till den grad att fikastunden blir dagens höjdpunkt.

Så faller en man ihop i entrén och livets allvar blir mer än påtagligt. Hjärt- och lungräddning påbörjas av kunnig förbipasserande, hustrun gråter förtvivlat, personal rusar till och klumpen i magen växer. Eftertänksamhet och medkänsla blandas med tacksamhet över livet.

Hedvig pladdrar på.
Hon inser inte allvaret.
Vi drar oss åter mot avdelningen för nästa undersökning. Den går galant.
Synen är inte försämrad och vi känner oss glada, lilla H och jag.
Lilla H är bara glad.
Jag är glad å' ena sidan.
Och illa berörd å' andra sidan.

Mannens stillhet och kvinnans gråt lämnar mig inte...

❤️


Var rädda om varandra...


Fredag kväll...


... och lilla H messar...
Storebror.

Hon messar storebror i rummet intill. Om att hon ska äta popcorn.


- Fall Ludde undrarrrr va' ja' göööör. Typ...


De där två...

❤️


Storebror & lillasyster...