Ibland är det bra...

 
... att man inte vet allt...
I förväg.
 
För mammahjärtat är det bra.
Mammahjärtat som inte tål hur mycket som helst - men ändå gör det på något vis. Tål mycket.
Att en morgon vakna vid halv sex och bli lycklig över ett meddelande från äldsta lilla hjärtat på andra sidan Jorden. Som alla morgnar då jag öppnar hennes meddelanden. Lycklig, men galet förskräckt då det en morgon finns en bild på ett certifikat som intygar att hon hoppat fallskärm.
 
H.O.P.P.A.T. F.A.L.L.S.K.Ä.R.M.
 
Min lilla höna...
Hjärtat höll på att stanna på mig, samtidigt som jag upplevde en lyckokänsla utan dess like när jag läste hennes ord om att det var det absolut bästa hon har gjort i sitt liv. Lycklig.
Hon är lycklig långt där borta.
Då är ju jag också lycklig. För hennes skull. Här hemma.
För barnens lycka är mammans lycka.
 
 
Oron är den jobbiga biten av föräldraskapet...
 
❤️
 
 
Resten är det bästa jag har varit med om.
Inte ens ett fallskärmshopp slår det...

Den där lilla loppan...

 
... vi har här i huset...
Hon är en sann konstnär.
 
I veckor har hon i slöjden vävt och vävt och vävt.
För att sedan sy och sy och sy. Och fläta band. Och sy ihop.
Kanske har hon bättre tålamod än storasyster?
Som mamman i många år försökt få att förstå att det är roligt att sy och virka.
 
Idag var den klar!
Hennes med flit handgjorda mobilväska.
Vilken liten mallgroda vi har här i huset.
 
En mallgroda som vägrar ta av sig sin mobilväska.
Som försökte övertyga sin mamma och pappa om det enorma behovet av att ha väskan på sig när hon sover.
Men som ändå gick med på att inte ha den runt halsen, utan istället lägga den på madrassen bredvid huvudkudden.
 
Så nu ligger de där och sover, lilla H och hennes handgjorda mobilväska.
 
 
 
 
Undrar om jag ska be henne göra en till...?
 
 

När lördagens uttittande...

 
... svider...
Värmer söndagens lek och skratt desto mer.
 
Vad vi känder oss glada att vi flyttat hit!
Här är alla små barn på lika villkor.
Inte heller har de vackra små grannbarnen ledsnat på lilla H fast hon ganska ofta säger Nej tack till lek.
De fortsätter att komma, ringa på dörren och fråga om Hedvig vill leka.
De gör det för att de vill, för att de tycker om.
De tycker om vår lilla H för att hon är just lilla H...
 
Igår ringde lilla Tuva på dörren och Hedvig bad henne komma in.
De byggde legoslott och Tuva tyckte det var väldigt vackert.
Hon berättade för Hedvig att hon inte alls har något sådant fint legoslott, och Hedvig svarade att det ju inte gör någonting eftersom de kan leka med Hedvigs. Tillsammans.
 
Så kom lilla Ville och ville leka han också.
Leken ändrade karaktär då han drog fram "skjutare" och "pangare" och flickorna fick fly in under Hedvigs täcke, vilt skrattande. Tillsammans.
 
Så blev det lunch i olika hus och solen gjorde att alla längtade ut på en och samma gång.
Otvättade trädgårdsmöbler, saft, kaffe och nybakad banankaka - och skrattande barn på tomten, på stranden och överallt och huller om buller. Tillsammans.
 
Så plötsligt ville Hedvig gå in. Själv.
Det var nog med tillsammans för en stund och även om Tuva och Ville säkert tyckte det var trist, så var det ändå helt okej. De respekterar Hedvigs önskan om att vara i fred. För att det är sådan Hedvig är.
 
Några timmar senare hittar Hedvig Tuvas diadem inne hos oss.
Hon ropar att hon ska gå och lämna det och fråga om de kan leka.
Detta är andra gången det initiativet tas av henne. Heja Hedvig.
Åh, så besviken hon blev när ingen öppnade!
Besviken, arg och lite ledsen på samma gång.
Jag tänker att hon kanske hade laddat lite innan hon tog mod till sig.
 
Att hon en halvtimma senare glatt skulle tjoa i hela huset att de hade kommit hem nu, och sedan springa över, det hade varken pappan eller jag räknat med. Vi hade inte ens tänkt tanken om jag ska vara ärlig. Vi trodde att ingivelsens ögonblick var förbi. Men nej, för tredje gången i sitt liv knallade hon över och ringde på.
Sedan såg vi henne inte på en timma.
 
Svettig, rödkindad, hungrig och full av lek klev hon sedan innanför dörren och sade:
 
 
- Hej! Här kommer ja', alldeles lagom...
 
 
❤️
 
 
Barn ska inte vara ledsna, de ska vara glada...