Året fortsätter...

 
... liksom oron...
Oron för raketerna.
 
Dessa himla raketer.
Som skrämmer livet ur lilla H.
Som gör att hon oroar sig flera veckor.
Som gör att vi andra inte får nämna ordet "nyårsafton" under hela året.
 
Men så är vi här.
I fjällen. I en stor, stor stuga med massor av fönster.
Med två andra familjer. Och, som sagt, massor av fönster. Och snart nyårsafton.
Mitt i all oro funderar lilla H själv på om hon blivit lite större. Om hon kanske kan tycka att raketer och fyrverkerier ändå kan vara fint. Om man är inomhus. Och kanske om man tittar i stjärnkikaren. Men man vet inte.
Kanske blir det katastrof som de andra nyårsaftnarna som passerat i lilla H:s liv. Vi får se helt enkelt.
Vi får se.
 
Lilla H kämpar med att inte fundera så mycket. På nyårsafton och på raketer.
Hon kämpar med att fokusera på skidåkning, skidlärare, gulaschsoppa och mjölkchoklad till efterrätt.
Hon funderar på hur storebror har det hemma i huset och hur det går för Ebba som jobbar och jobbar.
Lilla H funderar också på vilken himla god lasagne en annan familjs mamma gjorde igår här i stugan och om jag kanske kunde fråga mamman Susanne om receptet.
Det är nämligen den första lasagnen hon slukat i sitt liv, lilla H.
 
Under ett långt, långt bad i bubbelpoolen med utsikt över hela fjällen funderade lilla H också på om hon skulle slänga sig i snön. En liten, liten stund funderade hon. Sedan gjorde hon det. Tre (!!!) gånger slängde hon sig i den iskalla snön, rullade runt ett par varv för att sedan skynda tillbaka till de varma bubblorna.
 
Lilla H och jag, själva i ett fantastiskt spabad. Utsikt över fjällvärlden.
Synpunkter, tankar och funderingar kommer fram som aldrig förr.
 
 
 
 
– Som ett tjejsnack mamma...
 

En av de bästa sakerna...

 
... med jullov...
Sovmorgon.
 
Sovmorgon.
Kaffe till mamman och mjölk till lillan - i sängen.
Sedan frukost i sängen. Och Bolibompa.
Så toppar vi med att långläsa den nya boken.
En start på dagen likt balsam för själen.
 
 
Och allt handlar om...
 
 
 
Tid...

Julafton...

... kom och gick...
Likaså tomten.
 
Väntan är lång när man är liten.
Lång, pirrig, hoppig, spännande, rolig och... lång.
Väldigt lång.
 
Så kom han. Tomten.
Lagom efter Kalle Anka.
Stockholmska pratade han, snäll var han och trevlig också.
Lite tjatig tyckte Hedvig då han frågade väldigt många gånger om lilla H faktiskt varit snäll.
 
 
– Han frågade och frågade mamma.
Ja´ saaaa ju att ja´ varit snäll hela tiden...
Han ville nog bara försäkra sig ändå svarade jag.
Och jo, så var det nog höll hon med. Den pirriga lilla.
 
Finaste, bästa och alldeles fantastiska grannar kom till oss på glögg på förmiddagen.
Nästan alla i morgonrockar med badkläder under. Någon med en rykande varm saffranskaka, direkt från ugnen.
Alltså, dessa grannar - vad gjorde vi innan vi "hittade" dem? Det undrar jag ofta.
Så mysigt, lugnt, avslappnat och opretentiöst. Det bästa på något vis.
Anledningen till morgonrock och badkläder?
Ett julaftonsdopp i havet för dem som vågade.
Hujedamej.
Jag var inte en av dem
I.N.T.E
 
Men jag filmade de modiga.
De modiga som under skrik och skratt slängde sig i havet.
Snabbt, snabbt tog de sig sedan in i den varma bastun.
Själv gick jag in och gjorde Ris à la Malta.
 
Mormor, morfar, farbror och faster kom för att njuta julen med oss.
Julgotter, hembakt, julmat och dryck. Allt fantastiskt gott men överdådigt.
Överdådigt tycks det bli hur man än vänder och vrider på sig och tänker att i år, i år ska vi inte laga lika mycket mat och inte heller baka lika mycket som andra år. Jag gör det inte heller. Jag lagar och bakar inte lika mycket som tidigare år. Men ändå blir det alldeles för mycket mat. För att alla mina hjärtan har sina egna favoriter och det vill jag ju att de ska få. Själv är det viktigt med saffransskorpor och äggost med björnbärssylt. Herre Gud, jag skulle kunna leva på äggost och björnbärssylt. Och mammas Strassburgare. Hur blev det nu? Bara massa sött och gott som favoriter hos mig? Tja, så är det nog. Så är det ju gott med sill och lax och ägghalvor också. Resten kan jag vara utan. Och jag är det också. Efter sill, lax och ägghalvor äter jag sill, lax och ägghalvor en gång till innan jag går loss på dessertbordet. 
 
Mitt i allt drabbas jag av skuld.
Varför har jag inte bett någon som har det svårt att fira med oss? Som jag tänkt så många gånger i höst. 
Varför har jag inte sträckt ut en hand och bett någon enda vara i vårt varma, lugna hem med oss en dag som julafton? Vad hade det kostat i form av tid? Ingenting. Vad hade det gett? Massor.
Shame on me. Och jag skäms.
 
Skäms, känner skuld men känner också en stor tacksamhet.
Tacksam över att jag har så fin familj och fina vänner.
Tacksam över att jag har tak över huvudet och ett jobb att gå till.
Tacksam över livet.
 
 
Vi måste vara rädda om varandra...
 
 
 
Vi måste vara rädda om alla människor på jorden...